Nu har vi varit hemma en vecka och bara hatar hösten. Ett litet ljus i mörkret är att vi kan börja på gymmet på morgnarna, mina gitarrlektioner har kommit igång och kören börjar igen på onsdag. Så har man något att se fram emot.
Den sista veckan på Karpathos blev litet annorlunda. Dels började min dåliga höft att bråka riktigt ordentligt, så vissa dagar hade jag svårt att gå överhuvud taget. Det underliga var att det kändes ingenting när jag simmade, men efteråt kunde det göra fruktansvärt ont. Vi tog bilen till middagsrestaurangerna när vi kunde. Dels började Fred få jobb som måste göras tämligen omgående, så vi kom inte iväg på så många utflykter som vi hade hoppats. Några dagar gick vi inte ens ut på lunch utan antingen tog vi några mackor på rummet eller så ringde vi efter hemkörning. Försökte dock alltid simma mina längder i poolen för att hålla höften igång.
En dag när jag hade simmat 40 längder och höften bara skrek, gav jag Fred mitt kort så han kunde ta ut kontanter att betala hotellet med. Han tog bilen för att det skulle gå snabbare och körde ner till banken vid taxitorget och tog ut pengar, körde sedan upp till Ariadne och handlade lunchattiraljer, kom hem och packade upp och skulle ge mig mitt kort tillbaka ... men där fanns inget kort! Så jag måste halta ner till banken och hoppas, hoppas att han bara hade glömt det i maskinen och ingen hade tagit det! Jag fick komma in och förklara saken och de ville se en identifikation, så jag visade mitt körkort. Det gällde inte som ID, utan de måste se mitt pass. Mannen gick i alla fall bort till maskinen och sa att de hade mitt kort därinne, men jag måste visa passet för att få det tillbaka. Suck och puh! Just då kom Mikke förbi, så han och jag satte oss på Tis Erasmias med en kall läsk medan Fred rusade upp till hotellet för att hämta mitt pass, som låg inlåst i kassaskåpet på rummet. Så småningom kom Fred tillbaka med passet och en minut innan banken stängde blev jag invinkad och kunde få tillbaka mitt kort! Det var helt klart betydligt mer spänning än jag hade behov av ...
En middag - minst - på To Ellinikon är obligatorisk. Missa inte den tavernan! Fantastiskt god mat. Deras lever är värd en egen resa, säger Fred.
Och så har vi fått en ny favorit på Mesogeios, förrätten som Minás kallar "Grandma´s great balls of fire". Stora keftedes i en riktigt het tomatsås. Mums!
Vinterstormarna hade gått illa åt stadsstranden också. Den innersta biten som brukar vara bara sand, bestod nu av sten och grus och det var riktigt svårt att komma både i och ur vattnet. Det brukar ju vara vårt säkra kort när vi vill bada och inte har tid att åka iväg. Hoppas det rättar till sig till nästa gång vi får komma ner.
Hösten märktes på flera sätt. På många ställen var vattenmelonerna efter maten utbytta mot vindruvor. Det blåste riktigt kallt, och plasten var nerdragen på de flesta caféerna. I stället för en kall drink blev det varm choklad.
Vi frös på stan på kvällarna. Erfarna septemberresennärer var ordentligt klädda i jackor och långbyxor. Inte vi ...
På torsdagen började det som sagt att brinna. Vi såg ljuset från elden över bergskammen i norr på natten, och morgonen efter var hela bergskedjan täckt av röken. Folk var oerhört nervösa, många hade inte sovit på hela natten. Vi åkte till Zephyros Village och fikade med Maria och Andreas (och Mikke, som dök upp efter ett tag) och hela tiden flög helikoptrar och flygplan i skytteltrafik över oss med vatten från bukten. De använde även vatten i sötvattensreservoaren till släckning. På fredagskvällen satt vi på Pelagos med Mikke när brandbilarna från Rhodos körde förbi i en lång rad på väg mot eldarna.
Sen var det dags för avresa. På flygplatsen lämnade vi tillbaka bilnyckeln, och då upptäckte Fred att han fortfarande hade hotellnyckeln i fickan ... Men Giannis kom och överlämnade en avresepresent - en liten ouzoflaska och två shotglas - och han lovade att lämna in nyckeln på hotellet.
Sen tog vi första skuttet över till Rhodos, där vi skulle tillbringa dagen. Någon hade sagt att det gick att lämna in bagaget där. Det gick inte, visade det sig. "Closed due to Covid" ... och vårt plan skulle inte gå förrän efter midnatt. En hel dag på flygplatsen verkade inte alltför inbjudande. Men då såg jag en lucka med "Welcome to Rhodes" där det satt en kvinna och delade ut turistbroschyrer. Jag berättade om vårt problem och hon gav mig ett visitkort. "Ring dit. Det händer att hon kan ta hand om bagage några timmar." Så det gjorde jag, och det skulle gå bra. Så vi tog en taxi till Paradisi. Där finns en liten barnklädesbutik, och där kunde vi ställa vårt bagage. Hon skulle stänga vid två, men om vi talade om när vi ville hämta väskorna skulle hon komma och låsa upp. "Betala det ni tycker att det är värt!" ... Vi gav henne 20 E för besväret. Det var ju värt hur mycket som helst att slippa tillbringa dagen på flygplatsen.
Tog en snabb lunch vid torget i Paradisi och sedan en taxi in till Old Town, där vi tillbringade större delen av dagen med att gå runt, göra av med pengar och fotografera.
Framåt kvällen tog vi en taxi tillbaka till Paradisi, hämtade vårt bagage och fortsatte sedan till flygplatsen. Vid midnatt kunde vi borda planet och sen sov vi hela vägen hem.
Karin
trots allt väldigt nöjd