Kajja, önskar att jag kunde hjälpa dig att uppleva glädjen i luften!
En rejäl turbulens kan få även mig att bli orolig, lika så några rejäla luftgropar. Men i mitt huvud kommer då vissheten om att:
1. Piloterna där framme vet vad de gör och vill inte heller att det ska hända något.
2. Planen numera är testade för mycket hårdare påfrestningar än de kan utsättas för i luften. Aluminium är jättesegt och står emot. Och även om en motor stannar kan planen flyga vidare. Jag har tilltro till tekniken, den är både gammal och beprövad.
3. I min gröna ungdom på 70-talet flög jag och en kompis till Mallorca. Den flygningen "luttrade" mig
Efter Danmark någonstans var det konstant turbulens och rejäla luftgropar. Det går inte (för mig i alla fall) att vara rädd hur länge som helst när man bara måste vänta ut det hela. Visst, lite hysteriskt kanske men kompisen och jag började skratta när vinet i glaset befann sig 1 dm ovanför glaset och vi skulle försöka fånga det på nervägen. Det blev till slut rena sporten
Även folk omkring oss började skratta trots turbulensen. Det minnet kommer alltid till mig när det börjar skaka lite. Det hjälper också.
4. Brukar titta ut på de vackra molnen (om det inte är helgrått förstårs) och ner på marken och försöka gissa mig till vilken stad/flod eller när vi kommit ut över Egeiska havet efter Halkidiki, vilken ö vi passerar. Ser andra flygplan passera på avstånd, det är så vackert! Då känner jag mig lyckligt lottad som får flyga som fågeln till älskade Grekland eller hem till Sverige.
Dock, det värsta med rädsla är att den inte är "resonabel" den bara finns där (som min tandläkarskräck!!)
Catlady, som skulle vilja hoppa fallskärm igen, det är en otrolig känsla........