Ormar väcker känslor, ja...Kommer tydligt ihåg när jag blev botad för mina skräck-känslor för ormar. Ca 10 år sedan fick vi ett erbjudande av en djuraffär här i Luleå; de kunde komma och visa upp några av sina ormar i vår skola för att barnen (och vi vuxna
) kunde få veta mer om reptiler och kanske bli av med vår skräck för dessa. Ungarna var eld och lågor! OK, då bestämde jag mig att åtminstone hålla i en liiiten majsorm i alla fall. Och det gjorde jag. Det var så härligt att hålla i denna lilla orm. Den var inte alls kall och slemmig, som jag hade trott. Min ormskräck var botad, bums! Sedan är det ju självklart att jag har respekt för giftormar (inte så vanliga i Norrbotten-skogarna som tur är). Men Elisabets (Daniels) Ozzy håller jag gärna i mina händer
Har inte heller några problem med att titta på bilderna med Ozzys middag. Är väl luttrad med vår älsklings (Arthur, katt) självfångade middagar (möss, småfåglar), även om han har fått avnjuta dem på altanen i stället för inomhus. Nu är han snart 14 år gammal och jakten på "småvilt" har nästan upphört.
Undrar hur jag ska bota min skräck för alla håriga kryp (och då menar jag inte "kamakis"
) och insekter, storlek "megalo" (kackerlackor, bautagetingar...)?
Ivi