[ChrBra]

På allmän begäran, Armenistis -> Raches t&r by foot.

För att underlätta för läsare med lite långsammare uppkoppling så är alla bilder nedan i klickbart thumbnailformat, klicka på dom för större bilder.

Vandringen börjar vid sidan av vägen i kurvan ovanför stranden i Armenistis, det är rätt tydligt skyltat och mycket lätt att hitta, senare så lämnar skyltningen lite övrigt att önska.
I början så följde vi en stig som till och från var rätt brant, redan efter en kort bit så var utsikten magnifik. (Bild 1) Efter en rätt flack ”transportsträcka” så började även naturen runt omkring oss bli imponerande. (Bild 2,3) Det som fascinerade mest av allt var dom enorma kontrasterna, i början så är det vanlig torr ”grekmark” (inget ont om det) med tistlar å vassa buskar för att uppe i berget förvandlas till underbara oaser med vattenfall, (Bild 4) dammar med sköldpaddor i till att efter nästa krök öppna upp sig och påminna skrämmande starkt om en svensk sommaräng. Efter vad som kändes som en evighet så kom vi till en by som jag inte kommer ihåg vad den hette men den stämde inte in på beskrivningen av Raches. Vi tog en paus och åt av den medhavda skaffningen. Sambon som fått nog av stigar tog bilvägen ut ur byn medan jag och sonen fortsatte i naturen. Efter några felnavigeringar (här är skyltningen obefintlig) så kom vi till en vägkrök med en liten kyrka/kapell (Bild 5) och stan inom synhåll. Nu var det ingen idé att fortsätta i skogen utan även vi tog bilvägen sista 500 metrarna. I Rashes så intogs några extremt välförtjänta öl och en del nyttigheter för vägen ner införskaffades i supermarketen.
Det var en väldigt trevlig by som antagligen är värd ett längre besök än dom få timmar som våra trötta ben mäktade med. Vi bestämde rätt snabbt att gemensamt ta bilvägen ned (och kanske få tag i en taxi på väg åt rätt håll). Promenaden ner var även den vacker även om omgivningen aldrig blir samma när man knallar på bilväg som när man går på stigar i naturen. Här är det mer utsikten som gäller. (Bild 6,7) Inte en taxi så långt ögat når och på vad som känns som nolltid är vi hemma igen, trötta med väldigt överens om att detta var väl värt ansträngningen och ett minne för livet. I skrivande stund så får sonen en salig blick i ögat när han tänker tillbaka på oaserna där han fick doppa kepsen i vattnet för att svalka av huvudet.

Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7

Nu blev suget än större efter sommarens resa…….. inte blir det bättre av kex med bredbar vitlöksfeta på….. huvva vad långt ett halvår känns just nu.

Hoppas att någon av årets (eller kommande års) Ikariafarare uppskattar min lilla story och tar sig ann utmaningen.