[simetra]

Denna bok av den danska poeten Henrik Nordbrandt (Brev från en ottoman, intryck från Turkiet och Grekland) är utgiven 1978 och texten är från 60-70-talet.

Ur kapitlet ”Vart jag än reser, ger mig Grekland sår”

Amorgos är så olik Rhodos att man har svårt att föreställa sig att den bara ligger några tiotal mil bort. Ön hör till Kykladerna men den ligger ett gott stycke från de andra medlemmarna av ögruppen, ut mot de dodekanesiska öarna, Tolvöarna. Under medeltiden var den ständigt utsatt för sjörövares räder och i århundraden har den använts som förvisningsplats för politiska fångar, senast under Papadopoulosjuntan.

Från sjösidan ser den ut att vara vänlig nog. Hamnen är formad som ett långsträckt U. Från basen av U-et sluttar en frodig, grön slätt, här och var skuggad av eukalyptusträd, upp mot bergen i bakgrunden. Längsmed hamnen ligger vackra förfallna hus med tegeltak och träbalkonger.

Det första som slår en när man stiger i land är stillheten. Grekiska hamnar är i regel fruktansvärt bullriga, men på Amorgos domineras ljudbilden av vattnets plaskande, cikadorna, rasslet av porslin från kaféerna och det lågmälda mumlet av röster. I motsats till andra greker talar folk på Amorgos med dämpat tonfall och gestikulerar påfallande litet.

Det största samhället på ön heter Chora och ligger fyra kilometer från hamnen, på omkring 600 meters höjd. Men på grund av markens branta stigning tar det ungefär en timme och en kvart att gå dit. Åker man med öns enda buss är man framme på cirka tjugofem minuter. Vägen är obeskrivlig dålig.

Vad gäller arkitekturen liknar Amorgos de andra öarna i Kykladerna. Husen är vitkalkade med de små kringbyggda trädgårdar, och gatorna är belagda med flata stenar som likledes är vitkalkade utmed kanterna. Men där upphör likheten. Vinden, som aldrig tycks mojna, viner in genom gatorna så att det faktiskt är omöjligt att föra ett samtal i normalt tonläge. Öppnar man munnen fylls den genast av vinden som utnyttjar den till att frambringa en ny ton, och så kan man gå och vissla utan att slita på lungorna. Solen skiner bara sällan. Hastiga molnformationer sveper hela tiden över staden. Och då och då försvinner detaljer som bara befinner sig några meter bort i dimma.

Jag frågade folk vad det var för fel på junivädret. De svarade att så var det alltid.

En söndag gick jag upp till Chora. Staden låg öde eftersom alla var i kyrkan, och ljudet av klockorna från öns otaliga kyrkor och kapell blandade sig med vindens tjut. Jag fortsatte söderut mot nästa samhälle på ön, Vroutsi. Innan jag hade hunnit långt hade vegetationen krympt till nästan ingenting. Allt som tycktes kunna växa där var lavar, tistlar och små taggiga buskar. Landskapet såg nästan arktisk ut. Sönderrivna skyar jagade bort över och in bland märkligt formade klippmassiv. Platsen hade varit idealisk för en filminspelning av Macbeth.

Efter en timmes vandring började jag undra var Vroutsi blivit av. På min karta angavs avståndet till sex kilometer. Jag höll på att bli yr i huvudet av vindens tjut och kyrkklockorna som fortsatte ljuda som om all öns klockare löpt amok. Det tog mig allt som allt fyra timmar att komma till Vroutsi, och när jag kom fram kände jag mig lätt vansinnig. Jag hittade en liten taverna i utkanten av byn, gick in och satte mig. En äldre kvinna frågade vad jag önskade. Jag beställde en öl och fick inte bara in en öl utan också en skål med gammalt bröd uppblött i vatten över vilket man lagt härskna svarta oliver. Förutom kvinnan var den enda personen på tavernan en gammal man. På tio minuter sa ingen ett ord. Så frågade mannen:

”Var kommer ni ifrån”?

”Katapola”, svarade jag. Katapola är namnet på hamnen.

”Aha, Katapola”, utbrast gamlingen. ”Det är där det finns många turister.”

Turistmängden i Katapola bestod av fem tyska turister som satt vid samma bord och drack sig fulla varje kväll. Men för folk i Vroutsi var alltså Katapola stora världen.

Jag bestämde mig för att ta en annan väg hem, en väg som gick närmare havet på andra sidan ön, där det inte var så mulet. På kartan såg vägen ut att vara bra nog, men det visade sig att den inte bestod av annat än en åsnestig i myllret av åsnestigar. Det tog mig sex timmar att komma tillbaka.
Vid ett tillfälle mötte jag en getherde som frågade mig vem jag var. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men sade så: ”Jag är turist”

Getherden tittade granskande på mig.

”Jamen det kan inte stämma”, utbrast han med indignerad röst.
”Det finns ju inga turister här”

Amorgos är berömt för de förhistoriska gudabilder som hittats på ön. De föreställer människor utan anletsdrag. Bara näsan har markerats. På mig gör de samma intryck som ön själv.

Men gudabilderna lika väl som de frodiga krukorna från Kreta som är prydda med bilder av bläckfiskar, är bara två sidor av det rika, tredimensionella grekiska universum som tyck så välbalanserat eftersom alla motsatser ligger inom räckhåll.