[Fysimera]

På helgen packade vi bilen med kaffe och kaffebröd, varma kläder samt feststämningen för att resa och fira en nära väns födelsedag: som present en naturupplevelse uppe på Kretas Vita berg. Elisabeth som fick presenten av oss har aldrig tidigare rest dit trots många gånger på Kreta, nu på väg att söka första kontakten med vilda berg, månlandskap och den mäktiga skönheten.
Föregående natt hade det ösregnat. Vi steg upp i nattmörkret för att kolla om vattnet strömmar in under dörrarna. Då flammade blixt över hela himlen, åskmyllret fick huset att skaka. Vi blev lite tveksamma med utflykten nästa morgon.
Några timmar senare åkte vi västerut i solsken, över oss nästan molnfri himmel. Vid Vrisses tog vi upp till Askifou platån och vi såg bergstopparna skimra i morgonljuset. Efter Imbros platån öppnade sig hela sydkusten över Hora Sfakion och Frangokastellos låglandet framför oss utan ett moln.


Det är tyst och stängt i Hora Sfakion, de flesta tavernaägare har plockat in möblerna för vinterförvaring. Utanför ett pensionat har man klistrat en lapp där det står att man här kan hyra rum under hela vintern.
Vi stannar i Anopoli för en kaffe, hälsar på tavernafamiljen och beställer eftermiddagens lunch. Nikos taverna heter nu officiellt Anopoli. Här träffar man alltid vid morgongryningen bybor som har stannat på vägen till sina jobb, äldre folk på morgonpromenad.

Vägen upp på bergskanten är i ganska bra skick trots de hårda regnen, det tar dryga timmen från Anopolis upp och inn i bergen och man bör ha en 4X4 jeep. De sista kilometrarna före vägens ände har vattnet mjukat vägytan, djupa fåror får bilen att skumpa från sida till sida. Luften är klar, bergstopparna har skarpa konturer. Vi parkerar bilen på 1800 meters höjd på norra sidan av Amoutsera dalen och vandrar direkt in i månlandskapet längs den gamla stigen. ”Bilen ser ut som månlandaren Eagle” konstaterar Elisabeth då vi ser över landskapet framför oss. Bilen syns som en liten prick mitt i bilden.

Vi hittar snöfläckar i skuggiga platser, hagelskuren har svept över bergsmassivet. Snön är kornig, den har hackat ner en hel del höstblommor. Här och var syns gröna tovor av bergens vilda grönsaker, horta har börjat växa fram. Solen värmer men bergsvinden är friskt sval.

Efter promenaden söker vi en skyddad solsluttning bakom stenbumlingar. Vi sitter med het kaffe och pajer med färsk ost, lyssnar på tystnaden. Vi lyfter en gratulations skål. Våra följeslagare är överraskade, imponerade. Efter denna resa vet de hur det ser ut mitt bland de västliga bergstopparna på Kreta, vilka fascinerande och förtrollande utsikter man hittar där. När de efter resan beskådar Vita bergen ser de mer än den bekanta siluetten, åskådarens minnesbilder ger då bergsmassivet en helt ny dimension.


På vägen ner till Anopoli passerar vi urgamla cypresser som växer uppe vid trädgränsen, våra följeslagare tar många bild på dessa åldringar. De egna åren känns rätt obefintliga jämfört med dessa möjligen tvåtusenåriga träd. Längre ner träffar vi på ett får med sina två nyfödda lamm, deras navelsträng hänger ännu kvar. Årens, åldrarnas spannvidd är ansenlig under denna resa.




I Anopoli äter vi lunch ute i solen. En fin avslutning på en fin födelsedags resa att på Nikos taverna smaka husets geträtter. Det är varmt i solen, eftermiddagens tystnad råder i byn. Men det är dags att åka hemåt. Molnen har stigit upp till bergen, det blir plötsligt svalare. Utanför Anopoli platån glider några gåsgamar på himlen, svarta korpar skriker efter dem. När vi kör serpentinvägen upp mot Imbros platån ser vi hur den dalande solen färger havet. Kvällen började skymma.


Anna & Olle