[Ylva A]

Visst är det kul med peripétia = äventyr. Vi två hade pratat om en rundtur i de mellersta delarna av Kreta, men det skulle vara äventyr och inte i förväg planerat, vilka ställen vi skulle övernatta på och exakt vad vi skulle göra. Den ogjorda planeringen höll inte riktigt! Vår längtan efter att se och återuppleva drog oss flera gånger till tidigare kända orter.

Efter gymmet den 14 juni (utan dusch för Ierápetra var utan vatten) riktade vi in hjulen mot Mirtoshållet. Ett första stopp för andakt och fotografering gjorde vi vid krigsmonumentet strax före Ano Viánnos. Eftersom stora vägen nu går utanför den trånga byn, åkte vi in till Ano Viánnos. Där satte vi oss under den enorma platanen och delade en öl. Men eftersom vi började bli hungriga, körde vi vidare till Pirgos, men det fanns inget i byn som lockade. Varken för mat eller stopp. Endast en plats för traktorer och jordbrukare. Vi fick fortsätta ända till Agio Déka, där ”Taverna Dimitris” ordnade greksallad, utmärkt kanin och moussaka inkl. en öl för 20 €. Då spelar det ingen roll att kronkursen är låg.

Nu tog vi vägen upp mot Heráklion, men svängde åt väster vid Agio Várvara mot Gérgeri. Den byn hade vi vid tidigare turer tyckt verka trevlig, så den ville vi testa. Men vid kaffestoppet och förfrågan om boende, fick vi klart för oss att resan nog skulle fortsätta till Zarós. Och var hamnade vi då? Naturligtvis hos kiria Katerina på Kéramos. Vi bjöds på vin och ost och Katerina kände givetvis igen oss, för vi pratade grekiska och kom från Ierápetra. Rummen var renoverade och vårt såg härligt ut. Kl. 19 gick vi ut för en ouzo på ouzerian, som vi skrivit om i tidigare resebrev. Maten kl. 20 på Vegéra var vegetarisk, kretensisk, god och riklig för 20 € inkl. 1 liter vin. De flesta borden var fulla.

Mitt emot tavernan finns en kafenio med en räv målad på glasrutan. När vi på hemväg passerade, ställde jag frågan till de c:a 12 greker som satt vid ett bord utanför: ”Finns det rävar här på Kreta och inte bara målade?” Svaret blev:” Det finns ett litet antal små, men en stor som sköter kafenion här”. Resultatet blev att jag och Ylva blev inbjudna på raki, grillat lamm och samtal under en halvtimmes tid. Palme är fortfarande väl känd. Fånga ögonblicket, bjud till och lev! Männen (50-70 år) sa att de träffades hos ”alepoú = räven” varje kväll under året och vi var välkomna tillbaka när vi ville.

Tisdagen startade vi med morgonpromenad upp till byns övre del och den konstgjorda sjön. Det var lite svalt men uppfriskande. Zarós är inte en vacker by, husbyggnadsmässigt, däremot är den levande med en acceptabel mix mellan boende och turister. Det gick bra att köpa hemlagad ost av kiria Katerina. Frukostbuffén med de många bröden var nu nedbantad och man tillfrågades, vad man ville ha att äta. Rumspriset var 40 €. Hade vi bokat i förväg hade det kostat 60 €.

Vid 10-tiden drog vi vidare mot sydväst. Till Agia Galini, som Ylva mindes som en vacker turistby och ville återse. Det stämmer, byn ligger vackert som en amfiteater, men är ingenting för oss. Till och med tavernorna är staplade ovanpå varandra i hamnområdet. En kaféägare delade min uppfattning, att det är alldeles för många främlingar i förhållande till greker. Vi lämnade därför byn och tog sikte mot Spili. Vi anlände i lagom tid för lunch, som vi intog på ”Taverna Jannis”. Tre vällagade rätter inkl. ½ liter vin kostade 18 € och därefter bjöds vi på kaka och rakómelo. Servitrisen berömde oss för vår goda grekiska och undrade t.o.m. om Ylva hade grekiskt påbrå! Hon berättade, att det så här års är väldigt lugnt på kvällarna i byn och då ändrades våra övernattningsplaner. Eftersom vi mindes utsikten ner emot Plákias från Mirthios, sökte vi oss dit och stannade vid ”The Village apartments”. Vi bestämde oss för den enda lediga lägenheten en lyxig tvårummare för 70 €. Vi rekade uppe i byn och tog en biltur ner till Plákias. Byn ser trevlig ut med badstrand inpå, men vilken taverna skall man välja av alla de 40-tal som finns? Vi kunde inte bestämma oss, utan åkte upp till vår by igen, stannade bilen vid vårt boende och gick de 100 meter som krävdes för att komma till ”Diónysos”. God mat, ouzo och tre rätter bl.a. toppengod get och halvliter vin kostade 38 €, d.v.s. dubbla priset mot det tidigare. Tavernan var fylld av xénos = främlingar. Grekerna kom bara på söndagarna och då inte från byn utan från Aten, sa ägaren Georgos. Efter en natt i underbara sängar tog vi frukost på ”Panórama”. Dyrt men rikligt för 15 € per person.

Bilen ville nu gå mot norr och trots fel vägval kunde vi passera Arméni och Réthymnon i riklig grönska. Vi tog nu huvudvägen en kort bit, men avvek och valde den gamla vägen mot Heraklion för att kunna se mer av natur och av byar. Slående var att avståndet till Anógia blev längre och längre på skyltarna. Till slut kunde bilen vila vid ”Hotell Aris”, ett hotell med familjekaraktär för 35 €. Innan dess hade vi ätit greksallad och grillat lamm (som inte smakade lamm) inkl. ½ liter vin för 30 € längst nere i byn. Endast ett fåtal turister fanns i byn och ännu hade inte bussresorna med hungriga turister startat. Vi pratade en bra stund med hotellets ägarinna.

I skrevorna på Psiloritis ligger snön fortfarande kvar. På kvällen tog vi en promenad ner till kaféet i nedre delen av byn för en ouzo. Ett flertal palikária = karlakarlar satt utanför, men jag kunde inte känna igen stämningen från förr i det vackra kaféet. Vid förfrågan visade det sig att ägaren hade dött. Många barn kom och köpte glass, så det tyder på att ekonomin har blivit bättre än det var 2011 vid det senaste besöket. Se resebrev: ”En kort rundtur på Kreta”. Någon mat på taverna behövdes inte efter allt frossande vid lunchen, så vi gick till en supermarket och köpte frukostmat, som även fick bli lite kvällsskaffning.

På torsdagsmorgonen frågade Ylva vart vi skulle ta vägen. ”Vi åker väl mot vindistriktet söder om Heráklion”, sa jag. Så fick det bli. Vi tackade den runda lilla gumman på ”Aris”, som naturligtvis följde oss till bilen och önskade oss lycklig resa. Vi passerade huvudstaden och Knossós och var framme i Archánes redan kl. 11.30. Här kände vi direkt att vi kommit rätt, när vi satte oss ner vid platian = torget för varsin frappé på ”Kafenio Apostólis”. Servitrisen där tipsade om ett boende, som vi efter diverse försök hittade, ”Oréstis”. Det låg en bit upp bland gränderna men relativt nära centrum. 40 € per natt vid en trevligt inredd innergård. Ägaren föreslog lunch på ”Taverna Spitikó” vid torget. Skön och avslappnad stämning med god mat och ½ liter Archánesvin för 15 € och då fick vi glass och lokomades som efterrätt. På rummet hittade jag en nyutgiven bok ”Tourism promotion, guide routs in the municipalety of Archanes – Asterousa” ISBN 978-960-7850-11-9. Rekommenderas!

I yngre dar har vi oftast bara gasat igenom vindistriktet och endast stannat för att smutta och att se storcylindrarna med vin, men vi har missat pärlan, själva byn. Byn har 17 000 invånare, är livlig och har charm. Den kan verkligen rekommenderas för flera dagars besök med vandringar och vinprovningsturer.

På denna tripp har man vid två tillfällen frågat efter våra pass och bett om betalning i förväg. Är det vanligt att turisterna skämmer ut sig och smiter utan att betala?

Efter lite stödvila, dusch och sudokulösning gick vi vid 19.30-tiden ner till torget för varsin ouzo (5 €) och därefter tog vi en god lammiddag på ”Taverna Spitikó” med husets sallad och rött vin för 30 €. Lokomades med glass serverades förutom en karafaki raki. Barnen på platian fick sparka fotboll, köra sparkcykel och leka fram till 21.30. Ingen gråt, inget gnäll, barn och vuxna verkade lyckliga. Vad är det för fel i Sverige? Jag önskar jag visste svaret.

Redan på torsdagsmorgonen ställde vi oss i ordning för hemresan via Kastélli och Ano Viánnos. I Kastélli har vi förut varit flera gånger och även övernattat under vespatiden. Efter varsin frappé blev vi förvirrade över de skyltar vi förväntade oss finna i byn (men som saknades). Alla vägar bär till Heráklion! Efter flera fram och tillbakaturer frågade vi oss fram (inte tillbaka) och då gick det bättre. Men innan dess hade vi två hunnit bli ganska oense. Det blev fasaria = gräl. Friden kom, när vi båda insåg, att felet var bybornas gömda vägskyltar. Det var skönt att vara hemma igen, efter att ha sett miljoner olivträd och nästan lika många vinrankor. Det var varma och sköna dagar under resan.
Knappt 50 mil (4 mil i onödan). Totalkostnad c:a 500 €.

Som ni märker är vi mer intresserade av människor än av badstränder! Och att lära ut några grekiska ord.

Trevligaste by: Archánes
Bästa boendet: Mirthios
Mest genuint: Zarós
Vill jag gärna återvända till: Archánes.

/ Jannis med sekreterare Ylva