[Ylva A]

Nu sitter jag, renrakad sedan två dagar tillbaka, på Arlanda och ”Jag känner mig så fri” (Povel Ramel). Det var väl en överdrift, men lite i alla fall. Tröttheten är stor efter stress och dålig sömn, men snart blir det tid för avkoppling i vårt lilla paradis. Vi är nu på väg efter det tredje reseförsöket, som nu ser ut att lyckas. Med en sekreterarhustru, som har stor vilja och energi, har vi nu QR-koder, PCR-intyg, flygbiljetter och bilresa Heraklion till Koutsounari ordnad. Den föregående resan sprack pga. 72-timmarsregeln för PCR-test. Då den blev möjlig i Östersund, blev det snabba beslut och nu sitter vi här och väntar på Aegean-planet.

Sedan i mars har vi levt som alla (?) svenskar i 70+-åldern med stor försiktighet och delvis i självvald karantän. Vi hittade öppettider på affärer för egna inköp och hade en del upptäcktsresor och träffar utomhus med vänner och söner. Vädret har i juni och augusti varit utmärkt, men utan den inglasade balkongen och bostadsrättens gym vet jag inte, om jag hade stått ut.

Det skämtsamma sinnet går att återuppväcka efter månader av vila. På vägen hit har vi i planet fått använda ”nosskydd” för första gången. Jag frågade då Ylva: ”På vilken av hakorna fäster du skyddet då?” Tack och lov var hon fastspänd, så jag klarade mig.

För er som tänker ”Varför utsätter de sig och utsätter andra för spridningsrisker”, vill jag säga: ”Jag tänkte på min livslinje och såg 81 år bakom mig och bara några få framför. Vill jag leva, måste jag göra det nu”! Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att åter resa ner.

Jag förstod att skägg och munskydd inte passar ihop. Jag är glad att jag rakade mig, men nu får det växa ut igen, för jag blev mycket yngre, sa man! Då så!

Ny rapport kan förväntas om en knapp månad.

/ Jannis