[Sunny12]

Ursprungligen postat av inkfish

YsterSyster - exakt så tänker jag också. Säkerhetstänket blev ovanligt närvarande eftersom jag just hört om den förolyckade vandraren, och strax därpå gick bort mig i lite besvärlig terräng och enda vägen jag kunde ta var neråt igen. Att gå nerför i ojämn terräng är ju ofta värre än att gå uppför, tycker jag, det är lättare att t ex halka på lösa stenar.

Att då samtidigt veta att på den här ön, någonstans, ligger stoftet efter en man som hade otur... Det gjorde att jag blev extra noga med var jag satte fötterna och försökte ta god tid på mig.

Så hemskt med din kompis morbror! Det hade jag aldrig hört, trots att jag varit på Karpathos några gånger. Men så skönt för de anhöriga att han återfanns till slut.

Vet du var på Karpathos det hände, och ungefär när?

Sunny12: vad jag främst tänker på när ensamvandring inte är en superhit för mig är att en sådan sak är rolig att dela med någon, att t ex beundra vyer tillsammans. Så är det för mig.

Ja så kan jag också känna, delad glädje är ju dubbel glädje!

Men periodvis har jag behov av att vara ensam och då känns det skönt att dra iväg själv en stund.