[Ylva A]

Koutsounári anses av de boende i Ierápetra, som en plats där det blåser hårt (vilket det gör i Ierápetra också). På sommarhalvåret är det ju bara skönt, men då ett högtryck finns väster om Kreta och ett lågtryck i nordost samverkar luftströmmarna och nordanvinden plågar oss under den kalla årstiden. Natten mot den 5 januari var ett sådant tillfälle. Pelagia och Georgos väcktes av smällar och brak. En två meter hög betongpelare på vårt tak bröts av och föll ner på den cement som finns mellan våra hus. Dessa pelare används för att hålla el- och teleledningarna högre upp i luften. Redan samma dag fick vi via Skype foton på förstörelsen från våra vänner Angelina och Jannis. Ledningarna var ju brutna, men en ny elstolpe av järn kunde redan samma dag sättas upp och elen återanslutas. Hålen, som blivit efter fallet, tätade Jannis, både på tak och mark. TV, It och telefoni kunde vi själva beställa hjälp för, när vi var på plats. Den parabol, som tidigare krävdes för att kunna se SVT World, hade också försvunnit med vinden. Det gör inget för det har redan SVT blåst oss på, när de lade ner kanalen.

Den 21 april kom nästa av oss kända storm. På förmiddagen hade vi inte kunnat göra vår morgonpromenad utan åkt direkt till marknaden. När vi åter var hemma, hittade vi tusentals glasbitar vid huset. Denna gång hade vinden tagit den ruta, som skyddar solanläggningen för varmvatten och efter luftfärd och pang förvandlat rutan till småbitar. Det har blivit krökta ryggar och fyllda platskassar efter flera dagars plockande.

Ja det är sant. Vi är sedan länge drabbade av ”den galna greksjukan”. Vi kan inte vara utan våra liv här. Bara efter någon vecka hemma i norr sa jag till Ylva: ”Jag är nog inte längre gjord för ett sådant här klimat”. Nyligen inglasad balkong räcker inte, när det är minus och solen är över horisonten bara några timmar per dag. Det jag lite extra kan beklaga, är att det inte var kallare när ÖFK mötte Arsenal i Europa League. Jag var väl påpälsad på plats och kunde se hur de engelska spelarna inte var skrämda av kylan. Däremot skrämde de ÖFK under de första 25 minuterna med hög press. Men det var ändå en höjdarupplevelse för mig att kunna se matchen live.

Tänk att slippa dubbskor, kläder i flera lager, slippa sätta på motorvärmare, slippa rinnande ögon och ryggklåda och byta till shorts, t-shirt och sandaler. Denna vinter i Östersund var kall, blåsig, snörik men stabil hela tiden på minus. Precis som under världskriget (2ra)! Här var våra bekantas synpunkter angående vädret – en varm och regnfattig vinter. ”Fragman”, vattenreservoaren utanför Ierápetra är så gott som helt tömd och det sägs att man kan vandra ut till den kyrka, man övergav när dammen fylldes och som man ibland inte ens ser taket på. Växthusen slutar odla nu pga vattenbristen. Årsnederbörden 2017 var 361 mm och hittills detta år 92 mm. April månad har varit härlig.

Det känns som om jag bör uppdatera våra åldrande grannars och bekantas status. För ett år sedan trodde jag inte att vår granne Georgios, 85, hade så många dagar kvar i livet. Han var sängliggande både före och efter en tarmoperation och orkade därefter inte ta många steg i huset. När vi nu återkom, märktes en tydlig förbättring och han sa stolt vid välkomstpussarna, att han nu dricker raki igen. Det hördes tydligt vid lunchtid på skärtorsdagen, när han drog igång gamla grekiska sånger. Pelagia, 78, har pga. problem med diabetes inte längre samma speed. Det är bara när hon pratar som man känner igen henne. Den andre Georgos, lärargrannen 83 år, är fortfarande kvar i sin vinterdepression och kan möjligen tinas upp, när han hör att olivblomningen är riklig. Hos lantbrukar vännerna Manolis, 90 och Nifiko, 85, är det oförändrat. Manolis går varje dag till sina odlingar med grönsaker och potatis. Fåren han sköter, bräker när vi passerar. Han har planterat nya vinrankor och hoppas på god skörd och gott nytt vin. För Nifiko däremot är åldrandet påtagligt och hon måste i slutet av månaden få en pacemaker inopererad. Hon uppskattar att vi kommer och pratar med henne. Hon börjar alltid med att säga, att allt är bra med henne och familjen. Men strax börjar hon berätta om, hur svåra smärtor hon har och hur dåligt hon mår. Kostas, en annan granne 200 m bort, längs vår promenadväg har 20 tikar för sin harjakt. Vilken utskällning vi får, när vi passerar. Ylva har sagt att hon skall ha ett akvarium, när vi inte längre kan resa hit. Det får hon, men inte fler än 20 fiskar och bara om de är tysta! Akram, bonussonen, har inte fått uppehållstillstånd än. Han jobbar i byn 13 timmar per dygn och målar och förbättrar tavernor och hotell. Mandala, hotellägare till två inarbetade anläggningar, sa till Akram: ”Jag skulle behöva fler förbättringar, men jag har inte pengar. Fast jag ser ju, att du jobbar fantastiskt bra.” Den som har mycket vill ha mer. Akram hade sin brorson boende hos sig hela vintern, men Mobin har nu flyttat till kompisar i samma ålder för arbete i växthus. Olivplockningen är sedan länge över.
Jannis och Angelina är vänliga och härliga och sonen Adrianos brukar komma cyklande för engelskträning eller åsnespel. Ibland säger han, när han kommer och vill använda sin padda i stället för att läsa läxorna: ”Mamma vill att du Ylva kommer över på kaffe”. Till mamma säger han: ”Ylva är kaffesugen”.

Tillströmningen från Albanien har avtagit. De som redan finns här har kommit för att stanna och har lärt sig språket. Alla växthus kräver arbetskraft och de lockar mängder av pakistanier. En israel är i full färd med att bygga hus här i byn. Finns det inte plats nog i det judiska riket, eller söker man efter lugnet här?

Vi själva har inte längre samma behov av att ständigt uppdatera oss kring det som sker i landet. Förr kollade vi flera kanalers TV-nyheter och läste på nyhetssajter även för att träna oss språkligt. Med ålderns rätt kan (åtminstone) jag säga: ”Den peirázei”. Ett favorituttryck som kretensarna ofta använder. Det betyder ”det spelar ingen roll”, eller ”det gör ingenting” och gör mig ofta grubblande över svaret.
Det verkar bli ett fint år för oliver. Svar: Den peirázei.
Jag måste besöka fyra läkare för att få en diagnos. Svar: Den peirázei.
Jag har diabetes och måste äta piller varje dag. Svar: Den peirázei.

Detta år avstod vi helt och hållet de grekiska kyrkoceremonierna. Uppståndelsen kunde vi dock fira hos ett engelskt par med helgrillad get och tupp och naturligtvis många andra rätter därtill.

Efter en vit vinter med albylkroppar kräver de nu vitaminer. Vi har därför sökt oss till stranden och badat några gånger i 20-gradigt vatten. Bara en förmiddagstimme per gång. En tur till Zákros och vandring i ”Dödens dal” ner till Káto Zákros har vi också upplevt under månaden.

Två levnadsråd som avslutning.
Man måste passa på att leva medan man kan. Sen är det för sent.
Du lever så länge du kan stå på benen.

Lyd mina råd!
Jannis