Förutom att ön är vacker, karg med en närmast dramatisk natur, så tror jag att just näheten till befolkningen är det som man känner så mycket för. Första gången jag och min man besökte ön var 1994. Det var mycket som var annorlunda så klart. Det var före mobiltelefonerna hade tagit över helt och jag minns att vi fick gå in till en man och låna hans telefon för att kunna ringa hem. Han tog en liten slant men turisterna utnyttjade servicen. Några år senare hade det kommit upp några nya fina telefonautomater och mannen hade "bytt yrke". Han hade en fin sopvagn som han gick omkring med och samlade upp ev skräp. Numera är han en ståtlig äldre man med käpp och jag såg honom sitta med de andra farbröderna vid café Castro.
Jag minns också att det bara gick en liten buss till Ano Meira. En gång råkade jag bli utan sittplats men genast klappade en äldre man på sitt knä och erbjöd mej plats. Jag skakade på huvudet och skrattade men han gav sig inte och hans fru nickade glatt. Det var bara att sätta sig på hans knä och jag vet att jag försökte göra mej så "lätt" som möjligt som tur var så var jag betydligt lättare då än nu.
I våras besökte jag och min man ön efter att inte varit där på 6 år. Vi var lite rädda att det ändrats för mycket. Döm om vår förvåning när Leftheris på den lilla musikbaren känner igen oss och önskar oss välkomna tillbaka. Det är väl klart att man inte låta bli att älska denna ö och dess människor?
//maji
