Det fantastiska Paul och Lisbet är, att det är det här, man kan få uppleva här nere även om råkar komma som främling eller xenos, som dom säger här.
Ta bara som exempel nu, när de håller på att göra sin raki. Stannar man till så får man höra ordet "Ela", kom, och så har man blivit inbjuden till en parea, en liten fest tillsammans med familj och vänner. Här bjuds på allehanda hemlagade maträtter, allt från pajer till egentillverkade korvar, egenhändigt gjorda ostar t o m insydda och lagrade i getskinn (smakar guddomligt), naturligtvis kotletter av olika slag och i bästa fall pilaffriset kokt på buljong från lamm och/eller kyckling. Riset skall vara simmigt, serveras med yoghurt och svartpeppar och naturligtvis kött + det där vinet jag nämnt tidigare.
Raki (tsikoudia) finns det det ju hur mycket som helst och söta kakor det kan dom.
Eller när man får vara med om att mjölka 300 får en morgon uppe i bergen med vetskapen om att den kommer att omvandlas till ost i en form liknade venetianska kanonkulor hemma i husen.
Eller följa med kiria Maria på promenad för att plocka dagens sallad i form av blad och örter strax utanför husknuten eller att efter ett regn följa med på snigeljakt och en ganska givande sådan.
Eller jobba häcken av sig i olivlunden där samma kiria Maria samlar in gröna oliver för att först knacka dem med en sten så att de spricker utan att kärnan går sönder, sedan lägga dem i vatten för att dra ur den beska smaken och sedan efter sitt eget och förfäders recept smaksätta dem citron och krydder och örter.
Tänk om vi hade bevarat lite mer av detta i Sverige.
Vem som är vem är inte lätt att se så här i mjölkningstider
lars
Kriti stin kardia mou