[Fysimera]

Från den lilla strandbyn Agia Roumeli dit Samaria-ravinen utmynnar börjar en vidunderlig stig västerut mot Sougia. Man säger att denna stig är en av de svåraste på Kreta på grund av höjdskillnader och den branta lutningen i terrängen, på några ställen slingrar den steniga stigen på svindlande klippavsatser. Denna del av vårt Kreta är ändå oss kär, vildmarker utan mycket spår av människan. Tre lediga dagar mellan vårens arbetspass tog oss till dessa ödemarker där vi senast vandrat för flera år sedan.

Vi startade med morgonbåten från Hora Sfakion via Loutro till Agia Roumeli. Det är glädjande att se hur resenärernas antal sakta men säkert har ökat under våren. Den lilla pittoreska Loutro håller på att vaknar till säsongen, ännu finns det gott om plats på strandtavernor. Ute på viken glider några kajaker, de väjer för båten Daskalojannis.

Förmiddagen i Agia Roumeli är väldigt tyst och stilla. Samaria-vandrarna börjar komma fram först efter tolvslaget. Fast idag har någon kommit springande ner, han torkar svetten utanför tavernan och dricker en stor flaska vatten. Vi tankar ordentligt med en rejäl portion pastitsio innan vi lyfter upp våra stora ryggsäckar och tar oss ut från byn på stigen med destination stranden Domata som ligger dryga sex kilometer västerut.

Under dessa lediga dagar testar vi våra stora ryggsäckar och vår möjlighet att bära dem inför sommarens vandring i svenska Lappland. Nu fyllde vi dem med ordentligt stor mängd vattenflaskor samt med läcker vägkost. Tyngden av säckarna 22 kilo/17kilo saktade ner vår vandringshastighet, vi tog oss fram drygt ynkliga kilometern per timme på dessa branta sluttningar där man då och då får ta i med händerna.

Agia Roumeli har vi nu lämnat bakom oss, vi vandrar i doften av pinjetallar. Då och då träffar vi på några getter. Dem håller man här närmast för köttets skull och vem skulle ta sig hit för att mjölka dem dagligen! Vi har hört berättelser om hundar som är dresserade att springer ikapp dessa getter, sätter tänderna runt halsen på dem utan att skada dem och väntar tills fåraherden kommer. Annars går det ju inte att få tag i dessa förvildade getter.

Dagen blir lång. Kvällen kastar låga skuggor då vi går ner de sista hundra metrarna till Domata stranden. Om du har åkt båt mellan Agia Roumeli och Sougia känner du igen stranden från den gråsteniga lodräta väggen som man ser klart ända till båten.

Denna rutt tar hårt även i vana vandrarfötter, tårna är ömma och verkar utveckla blåsor. Vi har under vandringen samlat diktamnus (Origanum dictamnus), Kretas egna mirakelört och efter en uppfriskande havsbad strör vi örten i våra strumpor över natten.

Vi får tältet upp just före mörkret stiger ner från bergen. Kvällen färgar ännu himlen skär i väster- Först ser vi strandljusen från Sougia, sedan skenet från Paleochora framför nosen på den berömda krokodilen. Himlen täcks av stjärnornas skimmer, vågornas brus är det enda ljudet i natten.




På morgonen hör vi fortfarande vågorna fast vinden har mojnat nästan helt. Långt ute ser vi ett enormt containerfartyg som glider förbi ön Gavdos. Närmare stranden leker en varelse i vattnet, är det en delfin eller en tumlare. Bara mörka skymtningar vid vattenytan, omöjlig att fånga i kameralinsen. Varelsen fortsätter målmedvetet västerut.

Solen gassar varmt redan på morgonen. Idag är Milo-hunden en bergsbestigare, han klättrar uppe på de höga klipporna ovanför vår lägerplats. Fötterna känns användbara igen, kanske tack vare Kretas diktamnus ört!

Vi gjorde en evaluering av gårdagens vandring. Ryggsäckarnas vikt var på den övre möjliga kanten i förhållandet till terrängen. Nu på vägen tillbaks till Agia Roumeli har vikten minskat nio kilo, detta underlättar vandringen avsevärt. Denna rutt är svårare än man skulle tro på basen av vandringsböckerna, nu har vintern orsakat ras på några ställen. Det kan också vara svårt att hålla sig på rätta spår, getstigar finns överallt och de lockar i fel riktning. Kartan skall man ha hela tiden till hands.


Vi packar vårt läger och ger oss på uppstigningen upp till över femhundra meters höjd som är den högsta punkten på denna rutt och därifrån ner till Agia Roumeli.



Att vandra är lättare än igår, resan tar bara lite över fem timmar.



Nu har de som vandrat Samaria-ravinen anlänt till byn, atmosfären är under dessa eftermiddagstimmar munter och upprymd. För många är vandringen genom Samaria, kronan bland Kretas raviner en riktig prestation, det skall man fira!

Helt plötsligt har båtarna åkt, tystnaden sjunker sig över Agia Roumeli. I tavernan bredvid samlas en grupp norska kajakpaddlare, dessa som vi såg igår i Loutro-viken. Imorgon fortsätter de mot Sougia. Paddlingen dit kommer att ta dryga två och en halv timme om vädret håller sig vindstilla. Med kajaken skulle vi alltså nå gårdagens Domata strand på en timme!

Efter dessa vandringsdagar behöver man inte söka sömnen. Ännu in i drömmen når de vackra vyerna från sluttningar med pinjetallar mellan de höga bergen och den öppna havshorisonten, med vindens sus i trätopparna.

Tidigt på morgonen ser vi de norska kajakerna glida ut ur Agia Roumeli viken, en vacker vy. Det är dags för oss att resa tillbaks hem för att starta nästa arbetsprojekt. Med oss bär vi uppfriskning och vila som man inhämtar från upplevelserna i Kretas ödemarker.


Kreta hälsning
Anna & Olle