No offence.. Får jag bryta in i denna dystra tråd från vår nya verklighet.
Det är ju så märkligt det här om hur man drabbas av viruset.
När det började sprida sig var jag livrädd för att mina sista dagar var räknade.
Jag som inte är nåt hälsofreak, smygröker, har fler kilo än min längd tillåter, älskar Beasås, rött vin, ja go mat all inclusive, och motionerar mest bara på hösten i svampskogen..Jag fick en lindrig variant men en lååång sådan. Sen har man vänner som lever ett betydligt sundare liv och ja..riktigt sjuka blev dom. Även min man höll på att stryka med, han som aldrig har rökt och är ganska sund med mina mått mätt.
Att jag kom att tänka på detta var när jag ikväll stod och vattnade vår ormbunke i golvurnan. Den är ju precis som jag! En överlevare! Den har funnits i familjen i många, många år. Jag har inte bytt kruka, aldrig bytt jord, aldrig gett den nån näring och aldrig undersökt hur den ser ut inuti urnan. Den har bara fått vatten och blivit friserad av dammsugaren när små bruna blad blivit för många.
Kan nästan jämföras med hur jag tagit hand om mig själv. Mina bruna blad sminkas bort, jag vill inte heller veta hur jag ser ut inuti 😱 och näringsfattig varmkorv på språng blir lunch ibland.
Jag vågar inte gör nånting alls med denna ormbunke..tror inte den skulle klara omställningen. En vacker dag så spricker väl urnan av rötternas kraft..men då har den gjort sitt och jag får tacka för att den bara stod där och såg fin ut.
Men inte jag väl?!
/ Kajja
