[lugnagatan]

Nu har jag äntligen lyckats komma till ro med vad som händer när man köar till kassa. Det började nere vid luckan nere i hamnen. Där har jag fått väldigt bra service, men nu kom en pojke med lockigt mörkt hår, och mörk hy, och skulle antagligen tanka mobiltelefon, och brydde sig inte alls om att ställa sig i kö, bara direkt vid luckan, där det stod någon före mig. Kön intresserade inte honom alls, bara hans eget ärende. Vid det här tillfället var mitt tålamod inte så stort, och alla möjlig fördomar vaknade till liv: - Åh, typiskt människor helt utan fostran att ta hänsyn till andra! Jag kunde bara ha gett upp och gått därifrån, men tog tag och slet honom i axeln, för att ge uppmärksamhet på var kön började, men helt chanslös. Men så sa kassörskan till att han måste flytta till andra kön, och då lydde han direkt.

På supermarketen var det en grekisk kvinna istället - som skulle ställa sig bredvid - det spelade ingen roll hur lite hon skulle köpa - jag visade för henne var kön började, men hon lät sig inte dirigeras.
Jag gav plötsligt upp denna situation, och ställde mig längst bak i en annan kö, då tappade hon ansiktet, då var hennes poäng förlorad, och hon höjde nu rösten. Då fick jag ta till knepet som jag lärde mig med skällhunden i Hersonissos: handflatan med spretande fingrar - och det hjälpte direkt.
Om jag bara hade kunnat uttrycka mig på grekiska skulle jag direkt ha frågat om hon sökte make, för så kändes det. Det hade säkert blivit ett bra äktenskap, om det hade börjat direkt. (På grekiska ska spretande fingrar betyda just "ingenting" . )

Efter detta har jag sett att det är normalt att ställa sig bredvid kön. Kön finns helt enkelt inte. Om någon har handlat ett paket glass kan ju denna kund få gå före, men jag har sett att det finns även greker som håller på kökulturen och dirigerar om folk som tränger sig.


Någonting allvarligt håller att tränga sig på, en insikt om en allvarlig situation som man helst inte talar om. I Chania-tidningen var ett reportage om perspektivet på framtiden, och något som man kallade för "Golgata".
En "installation" har dykt upp: En grodman sitter uppe på en takkant (ovanför Chatzomicahli Daliani) med dinglande ben och förstrött tittar ner på livet som lugnt fortsätter oförfärat - lever vi i själva verket på botten i ett sjunket skepp ??!
Men här och där öppnas nya butiker ,målas repareras och fejas, hoppet tänds åter.

Den kinesiska månglerskan har kommit tillbaka. Hon kom in på mitt rum och frågade om jag lagade mat, och undrade sedan om vi kanske kunde flytta bort och dela rum. En dag hade hon lagat en risrätt och var på väg till sin chef längre ned i gränden, och då bjöds jag att delta i måltiden. Det var kanske andra gången jag missat ett helt nytt liv. Den första gången var jag i Kina och blev bjuden, men avböjde.
Om det ska kallas "installation", men utanför fönstret till denna kinesiska man, har dykt upp ett hemsk klotter som jag inte skulle tänka mig att citera här, sådana ord har jag aldrig sett här på forumet - dom kanske utraderas automatiskt - klart främligsfientligt och förnedrande.
Nu kanske inte hennes chef behöver ta åt sig av klottret, hon sover ju ibland hos honom, och idag visade dom öppet sin samvaro med öppen dörr, så att jag måste se det när jag ska ut ur mitt rum. Kärleken segrar till sist !

Hatet och främlingsfientligheten lurar ändå någonstans och finns även här nära inpå knutarna, men livet går som sagt obekymrat vidare.

Jag tar vara på den stora gästfriheten och värme som finns, och den överväldigar. En natt slutade vid ett ensamt starkt upplyst bord hos Kosta´s runt om hörnet. Det var ungefär halv midnatt. Krögaren och hans dotter har bra uppsikt genom ett fönster inifrån, och dom uppfattade det som jag hade ett önskemål, och skickade ut servitör-pojken, men då hade jag inget att säga, jag fick beställa något mer. Kanske det är någon dotter som behöver bli bortgift ?
En sotsvart- smutsbrun-spräcklig katt kommer ut ur gränden och söker föda. Går runt bordena och över gatan genom parken och tillbaka. Jag ser på dess undersida att den har ungar, och rusar in till mig efter en tallrik med mjölk. Tärd och spänd verkar den ha problem att svälja, mjölken kanske var lite för kall fast jag tillsatte lite varmt vatten, men den håller på ganska länge och får i sig och tar sig långsamt in i gränden igen (till ungarna i ruinen) .

Apovrado-sonen kommer snett över gatan till föräldranas bord och redovisar dagens resultat, och äter sedan en sen middag med dom med nedböjt huvud, och är straxt försvunnen till sitt bo bortöver torget, och föräldrarna försvinner på mopeden tlll sitt hus i andra änden av gamla stan.
Deras barn och barnbarn gör verkligen allt för att dom ska få leva kvar i sin ungdoms dröm. Mamman med sina ständiga rökpauser kommer upp från köket och blickar ut över havet av bord, styr och ordnar lite i köket, men verkar faktiskt inte trivas varken i hemmet eller på jobbet, sitter gärna på krogen för att tala ut, med cigaretten i vädret och lite höjd röst. Makens framtoning är så lågmäld att man knappt fattar att han är ägaren och far till cheferna...
Så hoppar hon upp där bak på mopeden som i ungdoms dagar och vinkar glatt mot mitt bord...

Nu dyker en stor överraskning upp . Den kinesiska månglerskan har fått en helt ny utmanande skepnad, med chockerande kort och vit kjol, och högklackade skor och utslaget hår, passerar under stor kontroll, med blicken nedåt, och ställer kursen rakt mot "the red light district".
Den där vita kjolen fastnade verkligen i minnet, så jag reagerade på vad som hade hänt när hon kommer tillbaka 1 - 2 timmar senare: Nu var det istället en virkad violett kjol som satt där, lika kort!
Så hon måste ha varit hos en "giagia" och fått en snabbkurs i virkning och hastigt virkat ihop detta livstycke, och hunnit tillbaka så snabbt att det kunde kallas mannekänguppvisnning.
Likadant nästa natt, fast då tvekade hon lite innan hon skulle passera i spotlightbelysningen, vände om , men tog mod till sig och satte iväg igen mot "distriktet", lite mer tvekande, vinglade till med klacken mot trottoarens stenar med ett skrapande ljud.


Så går livet oförfärat vidare. Det finns alltid någonting av liv som blomstrar någonstans, kanske närmare än du tror.



Här är några bilder från evenemanget i Maleme till minnet av slaget om Kreta.










Det var högtidliga tal, och kransnedläggningar, bl.a. närvarande veteraner som nu måste vara omkring 90 år gamla.





Militärjeepar och tidstrogna munderingar.





På Maleme militärflygplats fanns några gamla jaktplan uppställda som barnen hoppade upp på.





Fotografering var självklart inte tillåtet men det brydde sig förstås ingen om. En enda vakt kom förbi en gång och körde ner barnen från flygplanen och sade till en person med mobilkameran i högsta hugg.


På slutet förvandlades landningbanan till en utomhusscen av jätteformat, med denna grupp som föreställde folket på Kreta. Och ryttare med den brittiska resp. den nyzeländska flaggan. Och högljudd uppläsning som skapade dramatik.





Innan dess kom ett F 16 -plan och gjorde en mängd konster.








Badsäsongen har verkligen kommit igång, och jag själv började vid Agia Marina. Speciellt en bukt öster om Agia Apostoli visade sig vara väldigt fin.





Vid Kaum Kapi öster om Chania, hade havet svept upp en lite mini-beach:








Nu blev jag förkyld. Jag räknar ändå med att kunna åka och gå omkring på norra Akrotiri på måndag. Ett gammalt och väl beprövat recepet mot halsontet:
Koka sönderhackad hel ingefära. Låt stå. Drick upp och ät även bitarna. Halsontet kommer av sig.