I min bekantskapskrets finns en grekisk familj med två barn, en son och en dotter. Sonen behandlas som familjens kung. Han får allt han pekar på - Mercedes med samtliga tillval, dyra datorer, och nu senast en Harley. Pappa, som sliter som kock på en restaurang varje dag i värmen, tar fram plånboken utan att blinka varje gång. Får sonen inte som han vill tjatar han som ett barn tills han får sin vilja igenom.
Han jobbar i baren på pappas restaurang, har bäst arbetstider och enklast uppgifter av alla men gnäller hela tiden över ryggvärk och trötthet.

Hans mamma är en s.k. grekisk "kastrullslav" och lagar särskild mat till honom. När de andra äter lamm får han räkor. Den här killen är smart. En fena på datorer och annat tekniskt, han har flera gånger hjälpt mig med min dator och jag har ofta frågat honom varför han inte söker in på universitetet. Hans föräldrar har redan erbjudit honom en utbildning på en privatskola i London med allt betalt. Sonen tackade nej. Skälet? Han ville inte vara utan mammas mat. Det här är sant. Han sa det med stort allvar i rösten. Jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapflabb.

Han fyller 30 i år.

Sist vi sågs var han förälskad. Han hade träffat kvinnan i sitt liv sa han. Jag gratulerade och frågade hur hon var. "Hon är den perfekta hemmafrun, hon gör allt. Jag behöver inte ens lyfta händerna!!" fullkomligt jublade han.