Jag Jag borde ha tänkt till en extra gång för under tidigare vandringar har det alltid visat sig att det är enklare att gå uppför än nedför. Och dessutom hade den delsträcka som jag gav mig in på varit mycket besvärlig att vandra uppför vid ett tidigare tillfälle. Övermod men en gnutta rationellt för delsträckan hade trots allt röjts fram och markerats sedan den gången. Men vad hjälper det! Den starka lutningen var inte förändrad!
Rädslan grep mig och adrenalinet sprutade. Jag insåg givetvis att jag befann mig i stark fara. Ben och knän blev allt tröttare så bitvis fick jag hasa och hålla mig fast i förb-t taggiga växter. Mardrömmen nådd sin ände när jag kom ned till en av Potami-bäckens källor. Härifrån och till vägen mot Kosmadei var det slät mark - en skogsbilväg. Jag orkade inte jubla, bara vackla fram med en tanke i huvudet; hitta en lämplig plats att sätta sig ned, dricka och äta.
Innan dess blev jag tvungen att avvärja ett angrepp från en lös och ilsken hund. Det är ganska enkelt om man bara kan knepet……
Satte mig ned och utvärderade. Resultatet var nedslående men trots allt - jag levde!
Så till nästa delmål; Lekka
OBS! Bilden är inte tagen efter delsträckan (fanns inte i tanken att ta någon) utan efter en mycket bra ledavsnitt någon kilometer sydost om Vourliotes. Leden utgör ett avsnitt av en åsnestig, som genom åren nötts ned så hårt att den bildat en sk. hålstig. På sina ställen kan jag med mina 1.88 inte se över kanterna! ha tänkt till en extra gång för under tidigare vandringar har det alltid visat sig att det är enklare att gå uppför än nedför. Och dessutom hade den delsträcka som jag gav mig in på varit mycket besvärlig att vandra uppför vid ett tidigare tillfälle. Övermod men en gnutta rationellt för delsträckan hade trots allt röjts fram och markerats sedan den gången. Men vad hjälper det! Den starka lutningen var inte förändrad!