[Åsalov]

Vi ser rakt igenom färjan, från för till akter, när vi går ombord. På andra sidan växer kullarna och avslutar sig i mjuka spetsar. Luften har ännu inte börjat dallra. Från färjans översta del, strax ovanför kaptenens hytt, blickar vi ut över Argostoli i en krispig lysande morgon.

Färjan backar ut, fyller luften med förbränd diesel, vänder och sätter av mot Lixouri i jämnt dunkande hastighet. Vi far längs med staden, som tunnas ut mot udden, där restaurang Katavothres inleder kvällarna med middag och midnatten med techno. När vi sprungit tidiga morgnar och rundat udden, har vi mött gäster som nyss avslutat en natts danshets. Var och en av oss har då roat smålett.

Kvarnhjulet snurrar sakta och motar vatten in under och igenom ön. Efter två veckor sätter det vatten i rörelse vid ett annat kvarnhjul utanför Sami. Det är en geologisk sensation som observerats sedan länge. På 60-talet användes färg för att påvisa den underjordiska transportvägen.

Vi är de enda passagerarna utan bil och betalar 2,80 för resan över per person. Biljettförsäljaren åtföljs strax av biljettrivaren och vi byter några ord med båda. Inä zesti och vi är alla polli kala.

Vattnet är stilla, lugnt och blåare. Resan tar tjugo minuter och vi passerar de stora fiskfarmarna till höger. Där säkras tillväxt av sea bream och sea bass, två av de vanligaste fiskarna på de kefaloniska tallrikarna.

Till vänster, där udden är som skarpast, badar fyren, som mest av allt liknar ett kapell, i morgonljuset. Dess grekiskvita fasad avtecknar sig skarpt mot havsvattnets flaggblå. Fyren är tillägnad sankt Theodore, Fyren är tillägnad sankt Theodore som marterades för länge sedan och numer lever som helgon istället.

Delfinerna lyser med sin frånvaro. Vi vet att de finns där eftersom vi såg dem från en av glassbottenbåtarna. Man hävdar att de gärna leker till ljudet av båtvisslan. Vi är inte delfinkännare och ger oss inte in i någon argumentation.

Färjan närmar sig Lixouri. Staden drabbades hårt vid jordbävningen för 3½ år sedan men har nu repat sig. Husen har lagats och målats och de stora sprickorna tätats.

Rivaliteten mellan de båda städerna, som vattenvägen binds samman av två färjebolag och bilvägen efter en dryg timmes slingrig resa, har tagit sig uttryck i många upptåg. Lixouriborna har efter Argostolis festival nattetid tagit sig över och berövat staden dess utsmyckningar för att använda i sin egen festival. Man hävdar också från argostoliskt håll, att Lixouri-borna inte avstår sin lunch ens till förmån för att se sitt eget basketball-lag utkämpa matcher. Vi funderar lite på detta och drar oss till minnes att vi hört om liknande rivaliteter på andra ställen där människor tillämpar en stolt eller inskränkt syn på sitt revir.

Färjan anlägger vant vid kajkanten. De blåklädda män som bestämmer ombord, arbetar effektivt och snabbt för att lösgöra oss från det svagt gungande golvet. Pame, pame, manar de sedan och motar bilar, människor och en och annan motorcyklist av i ett tempo som kräver total uppmärksamhet av trafikanterna. Att i bil lämna färjan krävs sinnesnärvaro och ett bestämt mål. Det går inte att dröja för att gissa sig fram till vart man ska. Av- och pålastning är verksamhet som fulländats av färjemännen och deras ord är lag.

Vi möts av solljuset. Morgonen är än behagligt varm. Busstransporten till Xi är ny för i år. Fem gånger om dagen, tur och retur, trafikeras sträckan till stranden (den vänder vid Cefalonia Palace, fem minuters promenad från den röda stranden).

Vi gissar oss till att bussen avgår från buss-stationen och går en bit åt höger, över bron som för oss över en kanalliknande fåra, nu bevattnad endast av uppstigande havsvatten med tillhörande odörer som av släke.

Bussen står inne, redo att avgå. Dio ja Xi, ber vi om och betalar 1,80 per atoma. Grekiska män och kvinnor i något högre ålder än oss (vill vi tro) har redan embarkerat sig på de främre platserna. Luften är svalt avkylande.

Vägen till Xi för oss genom ett landskap som förstås liknar alla grekiska vyer inledningsvis. Hus, byar och kyrkor avlöser varandra i omedelbar vägkontakt, de många asfalt- och betonglagningarna efter jordskalv och marksättningar är långt ifrån skarvfria, vilket gör färden skumpig och skakig. Olivträdens skuggsäkrande kronor berättar historier om många hundra års växande. Trafiken är strid, mest småbilar men faktiskt också en hel del suvar, oftast utlandsregistrerade. Vi stannar och fyller på passagerarantalet.

Och så, landskapet öppnar sig och visar nu upp vad marken innehåller – en ler- och kalkhaltig jord som exploateras i täkter under brännande sol som torkat allt ljusgrått. Här pågår brytning och flera varningar om ut- och infarter kompletteras med skyltar om hastighetsbegränsning till 30. Vi har aldrig erfarit att skyltar uppfattas som något annat än ren information. Vår busschaufför är van vid sträckan och vet att bromsa på rätt ställen. Till Xi är det knappt en mil och vill man ta taxi går det förstås också utmärkt!

Cefalonia Palace, meddelar chauffören och stannar utanför en större hotellanläggning. När vi inte reagerar, upplyser han med stort tålamod att detta är ändhållplatsen och vill vi parakallå vara så vänliga att kliva av nu. Han gör en gest åt det tiotalet personer som väntande under ett träd ser ut att vilja gå ombord.

Solen jobbar för fullt. Vi styr våra steg mot havet och når fram till Xi, den röda stranden. Sanden är hårt trampad, packad, har en mörkt brunröd färgton som lockar till sig många besökare. Solbäddarna är tätt sammanfogade längs havslinjen men så här tidigt är det få gäster. Havet är stilla, glasklart och när fötterna möter den vågiga havsbottnen ger den först inte efter utan bucklar sig behagligt under fotsulan. Vi guppar i det ännu svala vattnet och ser bort mot strandkanten. Ljusgrå och dammiga reser sig markformationerna, bevuxna av särskilt tåliga växter som inte brytt sig om att ständigt leva i ett stilla damm.

Solbädd och parasoll kostar här 6. I Argostoli är priset 7. Men här ingår dessutom leran vars effekter föryngrar hud och själ till dess vi nästan återvänt till ungdomens avlägsna era. Vi bryter en bit från klippan, blöter den i havsvätan och gnider mot alla synliga kroppsdelar. Snart antar huden en grå ton och i takt med att leran torkar, rynkar sig huden och torkar ut. Vi utgör en intressant syn men är långtifrån ensamma om en stunds fåfänglig njutning. Känslan vid nedsänkning i det nu alltmer ljumt omslutande våta, är obeskrivlig. Vi stiger upp som grekiska gudar tyvärr dock utan att hyllas för vår skönhets skull.

Timmarna går, alltmer avslappnade i våra bäddar slumrar vi, vaggas ut och in i drömmar, ackompanjerade av det havets ständiga möte med stranden, rofyllt och tidlöst.