Jag tackar dig Uffe, ty jag har haft samma oro som denne skribent som jag inte känner (jag är ju finsk) på hjärtat redan länge. Vi får inte sluta ögonen just därför att vi älskar Grekland. Allting känns nu bara så hopplöst, finns det ingen utgång i situationen. Aldrig tidigare under trettio år har jag haft olust att resa till Grekland, men nu: inget nöje, ingen iver, fast jag vet att det enda vad så en liten människa kan göra är just att resa och bära sina få slantar dit.
Nu läser jag bara dagligen tråkiga nyheter och grekernas berättelser i tidningar och ser bilder på rök och demonstrationer. Det är inte lätt att vara en känslomänniska, men vad kan man göra
?
Kanske är det bäst bara att söka efter en liten fridfull bukt vid havet och lyssna på vågorna.
Det har hjälpt tidigare, hoppas det ska hjälpa också nu när deppigheten hotar.
Ha det bra Uffe!