När jag slutar att drömma ..... det är när jag är död. Och det är jag inte riktigt ännu.
Någon klok gubbe eller gumma (vem vet jag inte) sa nån gång att en Dröm det är något som man ska vårda och älska lika ömt som en nyfödd bebis. Den ska ha regelbunden tillsyn och omvårdnad och tillförsel av näring.
En sådan dröm (bebis) för mig som tack vare Kalimera har fötts och fått tillförsel av näring (genom återkommande trådar, inlägg och bilder) är Amorgos, och alldeles speciellt PROFITIS ELIAS PÅ AMORGOS.
Det som allra först fick mig fast var en tidigare bild från Profitis Elias där Camilla står på samma pelare som Janne står på på den här bilden. Det var ett tag sen. När vi nu tittar på den så påpekar min kära Birgit att det spelar ingen roll, du är för gammal för att ta dig upp på den där pelaren. Kanske, förmodligen, har hon rätt. Hon brukar ha det. Men hon sa inte emot mig när jag påstod att jag definitivt inte är för gammal för att ta mig upp till P E och stå och njuta av den fantastiska vyn intill pelaren. (Sen vet både hon och jag att när jag väl vore där så hade jag gett mig f.n på att ta mig upp på pelaren också
). Men som sagt, det är den fantastiska vyn där, med eller utan pelare, som är min Dröm.
Men P E är inte det enda som lockar på Amorgos. Katapola tycks vara en by som jag skulle älska att bo i. Och bilderna från Chora är ju underbara.
Så ...... What´s the problem?
Ansvaret är självklart och som alltid ens eget. Vi har inte kunnat resa till Grekland sedan 2017 och abstinensen växer. Vet inte när det kan bli igen. Men ...... när det blir dags så kommer beslutsvåndan att gälla ......
..... återvändarresa till våra kära favoriter med "hemmakänsla" Egina och Karpathos .... eller
..... att äntligen komma till skott och uppfylla drömmen om Amorgos och Profitis Elias.
Om jag någonsin kommer fram till Samarkand eller ej vet ingen. Men om jag kan så lovar jag att berätta för vännerna här på Kalimera.
Masse