Tack och lov för resehandboken, annars skulle jag vara totalt dagvill. Nu kan jag i alla fall kolla vilken veckodag det är. Vi gör inte så mycket, njuter mest och umgås med vänner. Vi har i alla fall tagit en dag i Finiki, när vi trodde att solbrännan skulle klara av en dag vid havet. Så fel vi hade … måste hålla mig i skuggan i två dagar efter det och har bytt skinn på näsan trots SPF 50. Men det var underbart att få simma i saltvatten, och vi åt en helt fantastisk lunch på taverna Kokona, Mama Cuisine, en pikiliatallrik med mängder av olika smakbitar. Igår tänkte vi pröva den omskrivna tavernan Pinetree vid Adia, men där var tomt och tyst. En gammal farbror kom stultande uppför backen och sa “no food”, så jag antar att de har stängt för säsongen. Då var det bara att vända om och sätta kurs på Under the Trees. Det var ju lördag, så vedugnen var i full gång, jippii! Vi tog det rätt lugnt. Zucchini sticks, krabbsallad, chicken from the oven och lamb from the oven. Helt gudomlig mat! Loulou finns inte kvar, men Kostas har skaffat en ny liten vovve vid namn Jack. Han låg och sov i ett hörn på damrummet när jag gick dit.
En efter en betar vi av våra gamla favoritrestauranger. Oftast återupplever vi fantastiska rätter, men ibland blir vi besvikna. Vi gick till gyrosstället Apse Svise, för att få äta deras UFO med kycklingfilé, ost, bacon, tomat, sallad och caesardressing, som jag brukar rekommendera. Den fanns inte kvar! I stället hade de tagit fyllningen, bytt filén mot gyros och lagt allt mellan två hårdstekta pitabröd. Serverat med en stor hög av någon slags friterad potatis av hittills okänt slag. Det gick varken att skära eller bita i brödet, så jag skrapade bara av fyllningen och åt den. På andra sidan gatan har ägaren öppnat ett pizza- och pastaställe som han låter frun regera över. De har dock inte anställt mer personal, utan servitörerna måste hålla koll på båda ställena och springa fram och tillbaka över gatan.
Mesogeios är alldeles utmärkt, som vanligt. Vi kom dit vid åttatiden en kväll och fick det sista bordet. Efter oss kom folk som fick stå ute på gatan och vänta på lediga bord. Det är väldigt populärt, vilket är välförtjänt. Mezemenyn är lång, och det stora problemet här är att välja bland alla rätterna.
Konditoriet Kaniski finns inte längre kvar på hörnet. I stället har det tillkommit ett väldigt flott ställe i grått, Rafael Coffee Brunch Nuts. Ser alldeles för fint ut för oss. Kaniski har fyttat längre in på gatan, vilket är synd. Det var så enkelt att bara slinka in för en fika på vägen hem.
Vi tänkte prova det nya latinamerikanska stället, Papagayo. Ja, de har röjt upp i trädgården så miljön är okej, men menyn måste de ha hittat på tv eller nåt … Mest snabbmat som tacos, nachos och burritos, och så en ceviche mitt upp i allting. Inget som kräver någon form av högre kokkonst och vansinniga priser på det. Vi reste oss från bordet och gick därifrån. De har flera timmars happy hour på kvällarna, jag antar att det är där de får sina inkomster. Får se hur länge de överlever.
Två gånger har för mig okända män kommit fram och sagt: “”Visst är du Karin som skriver på Kalimera?” Ja, den första kan jag förstå eftersom han bor på samma hotell. Han har bokat Regina eftersom jag brukar skriva om det och att vi brukar bo i rum 46. Den andra kom fram på gatan utanför Agnadi och vi pratade en stund. När vi gick hemåt började jag undra hur det kommer sig. Ser jag ut som en Karin? Jag har inga foton av mig på Kalimera vad jag vet, så därifrån kan de inte känna igen mig. Jag prövade att googla karinafp, men där fanns ingen lösning. I morse kom ett svenskt par ner till frukosten och tittade litet extra på oss, så då började jag fundera igen, men till slut kom kvinnan fram och sa: “Är det inte Fred?” Det visade sig att de hade läst grekiska tillsammans med Fred nån gång för drygt tio år sedan. Och så hade de sett foton av honom på Kalimera, så de förstod att det var jag som var Karin. Mysteriet löst! Det är FRED folk känner igen, och så extrapolerar de …
Så har första veckan passerat, och i morgon ska vi till tandläkaren.
Karin