Det är något fel med solen. Den gassar inte så hett som den brukar. Det tar längre tid än vanligt att få färg på kroppen. Skuggorna faller annorlunda, så vi måste ändra vinklarna på solstolarna, och parasollen behövs inte eftersom olivträden skuggar poolområdet. Solnedgångarna är också annorlunda. Normalt brukar solen gå ner bakom udden rakt framför oss, nu hinner hon inte ens fram till Othos innan vi ser de sista strålarna försvinna ner i dalen till vänster.
Temperaturerna är okej. 27 grader på dagen och 24 på kvällen. Vi behöver sällan använda luftkonditioneringen; det räcker att ha balkongdörren öppen. Fast igår kväll blåste det riktigt kyligt, så jag måste köpa mig en sjal att svepa runt axlarna.
Häromdagen åkte vi till taverna Rina, längs flygplatsrakan. Det var trevligt att träffa Manolis igen; det var många år sedan jag såg honom så avslappnad och lycklig. Hans liv har verkligen förändrats. Hönshuset är borta, och på den platsen har han byggt Michail Suites, välutrustade sviter med fantastisk utsikt över havet. De är fullbokade största tiden, främst av windsurfare. Sen har han gift sig, skaffat hund och blivit pappa till en liten son.
Vi stannade några timmar och pratade med hela familjen. Och så åt vi, naturligtvis. Dagens specialer var en lammskank direkt från ugnen och mamma Rinas fantastiska soutzoukakia med rött ris. Jag var så glad att hon hade gjort dem just den dagen; de är alldeles i sin egen klass! Den tavernan bör man inte missa!
En annan taverna som är precis lika bra som vanligt är Pigadia restaurant nere på hamnpromenaden. De har en Pigadia salad bestående av sallat, röd paprika, körsbärstomater, grillad halloumi och krispig bacon, med balsamico ringlad över. Helt fantastisk. Sen tog vi sesamkyckling. Friterade, sesamfrötäckta kycklingbitar som doppas i en Jack Danielssås. Jättegott. Vi borde ha stannat där, för vi var redan mätta, men de hade fått in dorado, och den ville Fred inte missa. Och jag vile inte missa deras lammkotletter, för de är så goda. Sen orkade vi inte mer än att rulla bort till Agnadi för en kvällskaffe.
Och så gillar vi La Mirage. God mat, givetvis. Men också mysig miljö och vänlig, uppmärksam och effektiv personal. Jag är alltid lika fascinerad när jag ser deras servitörer med fullastade brickor springa nedför trappan till gatuplanet. Undrar hur länge nyanställda måste öva med plastglas …
Den gamla Syrtaki in the Garden, som i så många år bara har varit en stängd trädgård full av katter, har fått en pånyttfödelse som latinamerikansk restaurang!
Vi kanske provar den någon kväll, men igår när vi gick förbi hördes hemska ljud som förmodligen skulle föreställa någon sorts musik därifrån, så vi skyndade snabbt vidare.
Nu ska vi till Acropolis och försöka boka bord till fotbollsmatchen i morgon kväll.
Karin