Tack för grattishälsningarna alla underbara människor!!
Det har varit en solig men blåsig dag. Första hälften av den tillbringade jag till största delen i köket. Eftersom jag inte vantrivs där och det är roligare att bjuda än bjudas, så passade det mig fint!
Sedan har det ätits gott och umgåtts, men nu får det räcka, att fylla 48 är ju faktiskt ingen big deal.
Tänkte dela med mig av de åldersfunderingar som jag började dagen med:
För en månad sedan fyllde min dotter 18. Om 30 år är hon med andra ord 48. Och jag är 78. Plötsligt slog det mig med vilken skillnad jag ser på hennes kommande 30 år jämfört med mina!
Självfallet ska hon göra många saker som inte kommer att bli aktuella för mig; ta studenten, fortsätta sin idrottskarriär, utbilda sig, börja arbeta, välja bostadsort, kanske bilda familj.
MEN varför ser jag på hennes kommande 30 år som en lång, händelserik tid, men suckar lite och säger att ”det kommer att gå så fort” när jag tänker på mina kommande 30?? Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning att anta att mina kommande 30 år inte kommer att bli händelserika och utvecklande – om jag inte själv låter dem bli tomma förståss..
Ja så filosoferade jag i morse och sedan tog jag ett beslut. Gissa vilket!
Och fråga mig gärna om 30 år om det blev så
