Ingen är ju som alla andra och jag tror inte att jag är mindre som andra än någon annan är - men ibland säger/skriver andra saker som om de vore självklarheter - och jag håller inte alls med!
Ett par exempel:
"att planera resan är ju halva nöjet"
Det tycker jag inte alls. Själva resan är HELA nöjet för mig. Jag lägger så lite tid som möjligt på att planera i förväg, tar bara reda på fakta om resmålet och gör det ofta ganska sent innan avfärd. I de fall där jag måste boka något i förväg gör jag förståss det, men lägger så lite tid som möjligt på det.
"det är underbart att träffa alla vänner i Grekland och hålla kontakt med dem under vintern"
Tanken gör mig illamående av dåligt samvete! Tillspetsat gör jag allt för att inte bli för nära vän med någon i Grekland så att jag sedan ska måsta känna att jag borde hinna/orka hålla kontakten. Har tillräckligt många som jag missköter kontakten med och vill inte använda semestern till att spä på det dåliga samvetet ytterligare!
Ja det var två av mina exempel på att jag ibland känner mig som att jag inte är som andra.
Har ni andra något sådant?
Och finns det kanske någon som känner igen sig i mina egenheter?
