Nej du Tom, inte åker vi till Karpathos för att träffa svenskar! Vi åker dit för att träffa våra VÄNNER! Greker hela bunten...
Första gången vi kom ner blev vi välkomnade med stora famnen, och nu är vi mer eller mindre adopterade av "våra" familjer därnere. Vi håller kontakten över vintern och längtar efter att få träffas igen till sommaren.
När vi är hemma pratar vi ofta om Vasilis, som alltid lyckas hitta oss var vi än är och stannar till med sin bil för att erbjuda skjuts, och som alltid hittar någon ny kusin att presentera oss för...
...om dagarna vi har stått nere i köket på Zephyros och bakat svenskt kaffebröd med Maria, och hennes tvillingpojkar bara längtar efter att vi ska bli klara någon gång så de får smaka...
...om luncherna på Romios, de som tar minst två timmar för att vi har så mycket att prata om med Aggelos och Mitko...
...om långa eftermiddagssittningar på Acropolis, med lektioner i grekiska för Nikos eller Minas...
...om de sena kvällarna på Pelagos, när alla gästerna har gått och det bara är vi och olika medlemmar av familjen Panaretos kvar. Vi sitter och småpratar, spelar och sjunger medan Manolis räknar ihop dagskassan och Ilias och Dimitris städar av borden....
...om de ännu senare nätterna på Faros, med många skratt tillsammans med Ilias och de andra vännerna...
...om att bara gå omkring på gatorna i Pigadia, stanna till här och där och småprata med alla vi har lärt känna under de trots allt rätt få åren vi har varit där. Alla är lika glada att se oss igen när vi kommer, alla önskar oss välkomna tillbaka när vi reser...
Det är MÄNNISKORNA som får oss att återvända till Karpathos år efter år. Vänskap, Tom. Det, du...
Karin
som ständigt längtar