Jösses, nu börjar det närma sig och så mycket krånglar!
Först fick jag en inflammation i ett nagelband så jag måste operera tummen. Det läkte aldrig, och nu har jag ätit antibiotika i en vecka och lagt om såret tre gånger om dagen. Ska tillbaka till läkaren på fredag för att se vad hon tycker, för jag har fortfarande ont.
Sonen David och Fred skulle ta hand om dotterns två katter medan vi är borta, och barnens far hade lovat att ta hand om hennes hund. (Gissa varför vi inte har några husdjur?
) Så gick fadern på Rod Stewart och lyckades ramla utför en trappa på väg till toaletterna och bröt höften!
Det blir inga hundpromenader där på ett bra tag. Erika vågade inte fråga Fred, men David vågade hon fråga,
och han lovade att ta hand om hunden. När han berättade det för Fred, hörde jag bara ett vrål inifrån hans rum ...
Efter ett tag hade han lugnat ned sig och jag berättade vad som hade hänt, och då var det ju okej. Men senare på kvällen när vi satt i lugn och ro och tittade på Pointless, hörde jag en suck bredvid mig: "Two cats and a f-ing dog!!!"
Och igår ringde Erika och berättade att hon har drabbats av en inflammerad kappmuskel, så hon äter starka piller och får inte lyfta armen över axelhöjd. Suck. Är det inte meningen att vi ska få komma ner? Vem är det som motarbetar oss?
Men jag har i alla fall bokat tid hos tandläkaren i Pigadia. Än ger vi inte upp!
Karin
med elva dagar kvar. Håll tummarna!