Fattar inte varför min resväska alltid skall vara på gränsen till överviktig. Förmodar att det var tyngden som gjorde att resväskan förra hösten drabbades av ett obotligt hjulbrott. I våras köpte jag en ny, samma storlek som tidigare, men i stället för hård, blev det en mjuk resväska. Tidigare år hade jag på flygplatser kunnat blunda med ett öga och ändå upptäcka Doris - min stora tuggummirosa resväska - så fort hon klev ut på rullbandet.
Senast fick jag stå på tå, lutad över rullbandet och med fyra ögon - även min mans - försöka urskilja min väska bland alla andra svarta och militärgröna tygväskor - trots två rosetter.
När jag nu börjat packa inför söndagens resa, upptäcker jag att resväskan plötsligt är för stor (!) Visserligen har jag med åren lärt mig packa lätt eller i alla fall lättare: blusar, tunikor, så tunna att jag kan läsa ett kärleksbrev genom dom - nja, nästan i alla fall.
- Du skulle inte köpt den största modellen säger min man för femtielfte gången och fortsätter - du kan ju ta mina vandringskängor i din väska.
Igår köpte jag en mindre resväska, lika mjuk, grön och trist. Men det är trots allt insidan som räknas.
Kan inte avgöra om det är solvärmen eller lätt ångest som fått mig att börja svettas: möjligen det senaste med tanke på det som ligger i kylskåpet och bredgott-paketet i frysen.
B.