Citat:
Ursprungligen postat av Netwolf
"Jag är hemma - ändå längtar jag hem..."
|
Jag kan bara hålla med om allt du skriver, inte minst Lundells citat.
Innan jag läste din text Wolfen så läste jag i morse en krönika av min favoritjournalist på DN: Augustin Erba. Krönikan tar upp ungefär samma ämne.
Jag brukar inte lägga in hela texter från DN här, men jag gör ett undantag idag.
Augustin Erba skriver så här:
”Det finns vissa oskrivna regler när det gäller SJUKDOMEN. Till exempel verkar det vara som om vi alla har kommit överens om att man inte får klaga om man inte själv legat i någon maskin uppkopplad mot syrgas och svävat mellan liv och död i en månad. Eller om man haft någon anhörig som dött. Jag hör det överallt och jag har själv sagt det:
– Man ska inte klaga, jag har åtminstone inte torrhosta.
Från och med i dag tycker jag att du ska tillåta dig att klaga. För det finns väldigt mycket att klaga på. Till och med du som har kvar ditt jobb och bor i en stor villa med egen vinkällare och egen trädgård i ett område som inte ens har drabbats av pandemin får klaga, tycker jag.
För, nu när våren och sommaren är över, är det väl bara att börja erkänna för oss själva hur jobbigt det är. Vi har inte klagat så mycket som vi behövt för att vi vet att det inte tjänar något till, för viruset struntar i vad vi tycker.
Men vi har rätt att vara ledsna över alla middagar vi har missat, över alla leenden på tunnelbanan som försvunnit, över alla förlorade kramar och kyssar.
Vi har rätt att vara ledsna, inte enbart över de många döda och de svårt sjuka, utan också för att vi har behövt vara rädda. Även om många samtidigt är rädda blir rädslan ändå den enskildes börda.
Jag trodde att skogsbränderna i Australien skulle vara vår stora nyhet i år. Sen kom den blodröda himlen. Gräshoppor. Körsbärsblommor i januari. Och så var det över oss, viruset som stal våren och gjorde sitt bästa för att stjäla sommaren.
I inledningen av epidemin skrev jag om Spanska sjukan. Om hur lite det hade skrivits om en sjukdom som dödade mellan femtio och hundra miljoner människor. I alla fall om man jämför med den enorma mängd texter som skrivits om världskrigen. Nu anar jag en av anledningarna till att böckerna är så få.
Det verkar som om det redan nu är på gång otaliga böcker och filmer och tv-serier om vår tids pest. Men jag kan tvärsäkert säga redan nu hur jag känner inför det: Jag tänker inte läsa någon bok och jag tänker inte se någon film.
När det här är över ska jag samla ihop det som finns kvar i våra liv och gå vidare. Och jag vill aldrig att den första timmen som jag träffar en vän som coronan hållit mig ifrån, ska ägnas åt att prata om just – corona.”