Jag och Camilla beklagar sorgen Birgitta.
Ditt besked gjorde oss båda bestörta. Arne har liksom alltid funnits. Fast vi inte har träffats så många gånger i verkliga livet har det känts som att vi har känt varandra jämt.
Arne, och du Birgitta, har varit en del av Kalimera ända sedan början, och det har snart gått 22 år sedan dess. Under dessa år har ni berättat om era resor för oss andra på Kalimera. Och ni har verkligen skrivit om ALLA era resor till Grekland. Till en början skrev ni resebrev (alla finns kvar) och sedan 2009-05-19 har ni båda skrivit på er blogg: Arne & Birgittas hörna.
Vi träffades första gången på Astypalea. Jag och Camilla var på väg upp till Chora när vi hörde någon ropa: är det Kalimera-Janne? Det var Arne som ropade. Ni satt där och klöv ett krus vitt. Det här hände när pelikanen Yannis gick omkring på Astypalea, så det måste vara många år sedan vi träffades första gången.
Det här var sista gången vi sågs. På klassiska Fotis Taverna i Agios Prokopios.
Att klyva ett krus vitt har för övrigt blivit en riktig Kalimera-klassiker, tillsammans med många andra Arne-uttryck, som exempelvis ”ränslarna är packade”, ”djävulens föda”, ”slaska taxi” och ”det rysansvärda flytetyget Express Scopelitis”.
Att ta fram något speciellt minne är svårt eftersom det finns så många. Något som sticker ut är alla aprilskämt Arne kom på. Arne brukade kontakta mig någon vecka innan första april och berätta vad det skulle handla om, och vilken hjälp han eventuellt behövde från mig med bilder. Aprilskämten var mycket uppskattade.
Jag minns även den extremt långa tråden som handlade om huruvida det var okej eller inte att ha shorts på sig när man gick ut och åt på taverna. Någon skrev: det är bara apor som har shorts på sig på tavernorna. Arne svarade kvickt: kasta hit bananerna.
En annan sak jag minns mycket väl är när vi var på Tilos i september 2001. Vi var där när flygplanen körde in i World Trade Center. Då fanns inte internet på samma sätt som idag, och några tidningar fanns inte att köpa på Tilos. Arne löste det genom att skicka oss massor med sms om vad som hände i USA. Så fort han fick veta något skickade han ett sms till oss. Camillas mamma och pappa var också med på resan. På morgnarna när vi skulle äta frukost tillsammans var deras första fråga alltid: har ni hört något från Arne News.
Det är många som känner saknad efter Arne. Även i Grekland, där ni har många vänner. Jag tänker till exempel på Vaggelis och Effie på Naxos, många i Paleochora där ni brukar fira jul, och på Jannis och Voula på Agathonissi. När jag var på Agathonissi höstas började Voula prata om er. Hon avslutade samtalet med: I love them!
Birgitta: jag och Camilla har alltid beundrat er för det liv ni har levt. För ni har verkligen levt! Trots krämpor har ni gång på gång rest till Grekland, och till andra länder också för den delen. Livet leka, som Arne ofta avslutade sina krönikor med, var ert valspråk.
Det är så här vi kommer att minnas Arne. Ett pillemariskt leende och ett krus vitt.
Våra tankar går till dig Birgitta. Massor med styrkekramar från oss båda!