[Marianne]

Jag satt just och tänkte på dig och din resa, Lisa. Vem hade kunnat föreställa sig att den här semestern blev som den blev. Inte jag. Kunde du?
Med en sådan början och ett sådant slut - och allt däremellan!
Ja, så är livet. Man kan inte föreställa sig hur det blir.
Det viktiga är, att vi ser det ljusa som händer!
Ta en liten tår för mig också där uppe på Adonis takterrass och hälsa i receptionen om det fortfarande är någon kvar, som var där när jag var där. Kanske Panayiotis.