[stenake]

Den här historien inträffade på Chios och jag har berättat den i gamla forumet, försökte länka men den finns inte kvar så här kommer det igen............men den är ju inget mot Jannes murvurpa som verkligen kunde slutat illa.
I alla fall, vi hyrde moppe i Karfas där vi bodde och gav oss ut på vägarna. I en tvär kurva mötte vi en folkabuss.
Tvärnit. Sladd. Vurpa. Det är väl under den sekund som detta hände, då man märker att allt kommer att gå åt helsike, som dom brukar säga att livet paserar revy. Nu kanske inte livet precis passerade revy, utan jag hann nog mera bara att tänka "jäklar också, nu vurpar vi", innan jag tillsammans med hustrun befann mig liggande på vägbanan med diverse skrapsår och ett något tilltufsat ego som mopedförare.
Förutom smärre skrapsår på något knä och någon armbåge hade ändå detta äventyr slutat förhållandevis lyckligt trots frånvaron av hjälm, så vi tyckte att vi kunde fortsätta hemfärden för egen maskin. Något uppskakade av det skedda tyckte jag ändå att moppen började skaka mer än vi själva, vilket visade sig bero på en begynnade punktering, vilken till slut tvingade oss att gå av och gå den sista kilometern hem trots att U då hade ont i ett knä. Efter punkarep åkte vi dagen därpå mot en annan strand som låg på andra sidan Chios stad. Vid den stranden fanns det ingen form av service, bara en stängd taverna, och det fanns dessutom inga andra personer där än vi. U som låg på magen i sanden vände på sig, och fick då benet under sig på något konstigt sätt och skrek till "knät gick ur led". Det var samma knä som hon dagen innan fått en rejäl smäll på vid ovan relaterade mopedvurpa, så det hade förmodligen ett samband.
Nu var alltså goda råd dyra. U kunde inte röras ur fläcken för då gjorde knät jätteont och det fanns ingen hjälp att få inom synhåll. Jag begav mig upp till den stängda tavernan för att leta efter en telefon (det här var före mobiltelefonernas intåg) eller någon person som kunde hjälpa till. Ingetdera fanns dock tillgängligt, så jag sprang tillbaka till U och sa att jag måste ta moppen och åka efter hjälp. Just då rörde hon lite på sig och sa "vänta, jag tror det åkte rätt igen" varpå hon reste sig upp och kunde både stå och gå igen! Det visade sig att hon tagit med sig sina uska kunskaper och helt enkelt vridigt benet rätt själv, och jag som en gång vridit axeln ur led vet hur jävulskt ont det gjorde att få den rättvriden igen.
Sten-Åke