[Monica P]

Janne och några andra har frågat hur jag mår. Svaret är "hyfsat", sen vet jag inte riktigt vad jag ska jämföra med...

Senaste chemon var i torsdags, och sen dess har jag sovit i stort sett hela tiden. Upptäckte att mandelmjölk och banan är möjlig att klämma ner, i små portioner. Inget smakar gott , jo om man har råkat tugga på gammalt sågspån, möjligen, och har såna preferenser.

Men hyfsat i jämförelse med de andra jag möter, klart hyfsat.

Det kanske har sitt intresse att läsa om hur behandlingarna går till, här i Grekland, ni som gått igenom liknande annorstädes kanske finner jämförelserna roande? Jag ska vara kortfattad...

Eftersom jag bor i utkanten av landet är det resan som är bekymret. Vi har dagliga flyg och båt tre gånger i veckan, men väder och strejker ställer till det. Jag brukar flyga från Kos med tidiga morgonflyget och återvända med det sena kvällsflyget. Gott och väl, men flera gånger har jag fått ändra planerna radikalt, och det är bara att acceptera.

Väl framme i Aten är det raka vägen till Chaidari i nordvästra hörnet, sjukhuset heter Attiko och är ett ganska nytt universitetssjukhus. Det ser ut likadant som andra moderna sjukhus, en stor foajé med målade streck på golvet för att leda oss rätt. Ett blandat sortiment av patienter,anhöriga, personal, hantverkare, leverantörer vimlar runt i foajén, men nu hittar jag mitt mål direkt: inskrivningen. Jag väntar på min tur och visar min IKA-bok. Damen vid datorn säger: nej men hej igen, fru Pizanias! Häpen undrar jag hur hon kan minnas mig bland tusen besökare, och hon säger: Du är ju från Kalymnos, jag la märke till dig, jag är från Leros...

Sen följer jag det lila strecket till onkologen, lämnar min inskrivningslapp i lådan vid dörren, som bevakas av security, ingen slipper in där oanmäld. Har jag tur behöver jag inte vänta så länge. En syrra ropar in oss och jag tar plats i ett av de två rum först i korridoren som används uteslutande för chemobehandlingar. Man har knökat in fyra sängar och fem fåtöljer i rummet, och resten av utrymmet tas upp av droppställningar och bord och folks tillhörigheter.

Alla hälsar vänligt på nykomlingen, inte för att vi känner varandra, men känslan av att sitta i samma båt är tydlig...somliga har gått här länge och får förmodligen palliativ vård vid långt framskridna tillstånd, andra ser ut som jag, med eller utan peruker eller huvuddukar. Lågmält samtal om allt utom sjukdom...biverkningar kan man dock prata om...

Första droppet är för att motverka illamående. Sen kommer de verksamma preparaten, som är olika , i mitt fall en röd och en färglös droppflaska, och en avslutande som ska spola kärlen .

Man hinner prata en hel del om man har lust, lite skratt och nojs är inte ovanligt. Syrrorna är proffsiga och mycket sköterskeaktiga av den sort jag minns från tidiga sjukhusår: bestämda och noggranna, inget trams...

Läkare kommer i olika omgångar och frågar hur det har varit sen förra gången, en liten rond först, men eftersläpade läkarkandidater, storrond sen med rangordningen ännu tydligare.

När själva droppsessionen är klar får man gå till ett annat rum där läkare skriver ordinationer och intyg av olika slag, ny tid bestäms och frågor kan ställas. Sen ska man till "protokollo" och få stämplar på alla papper, så att recept och resebidrag och annat blir korrekta.

Så går det till. Med mig när jag lämnade rummet fick jag hälsningar till olika personer på Kalymnos från en gammal byggmästare som verkat här...

Jag kan anknyta till sånt jag skrivit om många gånger: den mänskliga dimensionen, det enkla sättet att bemöta andra, som jag är säker på att många av kalimeras vänner har erfarenhet av här i Grekland.