Givetvis finns det dåliga författare, inte minst i vår tid när det blir allt vanligare med egenutgivningar i främst underhållningsgenren. Skillnaden, anser jag, mellan bra och dålig går mellan om man kan hålla en berättelse igång och har ett bra språk (helst utan modeord och -uttryck) eller ej.
Kallifatides har jag stoppat in i min litterära gottepåse av kända författare som jag ska ta itu med ordentligt en dag när jag får ro och tid, vilket jag ser fram emot.
Jag fick dock för någon tid sedan hans Herakles av min fru och läste den. Den var mycket bra och välskriven och gripande men jag kan egentligen inte sätta fingret på varför. Det är ungefär som med Pär Lagerkvist. Man blir bara gripen. Däremot har jag samma bekymmer som vännen Netwolf med Strindberg och Dostojevskij, de fungerar inte alls för mig. För att inte tala om Shakespeare (som även Tolstoj hade problem med har han erkänt en gång).
Trist eller inte. Vissa böcker och vissa författare lyckas jag inte bygga någon bro till, och de lyckas inte bygga någon till mej. Vem som är skittrist kan man ju fråga sig, jag eller författaren.
Med den i inledningen nämnda reservationen så är det snarare förhållandet mellan mig och boken som kan bli skittrist.
Vi befinner oss på olika platser i världen och livet. Alla kan inte nå fram till alla. Det vore naturligtvis roligt och givande för er alla om ni hade exakt samma erfarenheter och smak som jag, det unnar jag er.
Men bleve då inte våra diskussioner lite trista?