[giottoni]

I min gröna ungdom brukade jag alltid resa ensam på sista minuten ospec. restresor. Vid ett tillfälle hamnade jag på ett litet pensionat i Kokkini Hani och brukade hoppa på lokalbussarna o se var jag hamnade. En dag blev det i Anogia där jag vandrade runt i byn o försökte hitta någon turlista för att se när det ev fanns buss tillbaka, men hittade ingen och inte heller någon engelsktalande person att fråga... Till sist såg jag en yngre kvinna som svarade "NO, no more bus today, maybe tomorrow!" Lite orolig vandrade jag vidare längs huvudgatan när en äldre man vinkade åt mig att jag skulle komma upp till hans lilla hus, ett enda rum med en vävstol , en säng ett bord o en stol. Jag var då inte van vid grekernas gästvänlighet, men följde tvekande honom in i huset där han visade mig att jag skulle sitta ner. Han tog min packning o la sig på knä framför mig, och jag fattade INGENTING! Vad var det som höll på att hända?? Mannen förstod ingen engelska utan talade bara grekiska och jag förstod inte ett ord vad han sa, men med teckenspråk visade han att jag skulle luta mig tillbaka o sitta bredbent och bekvämt -inte nervöst framåtlutad med hoptvinnade ben! Sedan hämtade han fat med färsk gurka, bröd, oliver och ett stort glas Raki o bjöd mig på detta som lunch! Han hade tydligen iakttagit den hungrige och förvirrade turistande ynglingen som irrade runt i byn o förbarmat sig över mig! Oändligt tacksam lämnade jag hans lilla hus och just i den stunden uppenbarade sig faktiskt en buss som jag kunde ta tillbaka till Heraklion! För mig blev denna utflykt en vittnesbörd om den grekiska generositeten och ett spännande minne för livet!