Citat:
Ursprungligen postat av ramses
Att jugoslaviska militärer genomsökt packningen under genomresan var nåt som inte gjorde att man var kränkt, men det gav en näring reflektion till reflektion av vem har nu mitt pass? Då det blivit avkrävt tills man nådde grekiska gränsen. Vem som numera googlar på allt, lägger upp kartor, kollar tidtabeller mm? Jo jag...  |
Oh här är vi fler som kan känna igen oss vill jag lova. Efter att min kärlek till Grekland väckts vid en tågluff genom Europa ett år tidigare kom jag så på att man kunde resa genom Östeuropa på en särskild "tågluffarbiljett" (den hade ett särskilt namn, tror det hette Transalpinobiljett eller ngt liknande) och på så sätt blev resan betydligt billigare. Vill minnas att det var när vi skulle ut ur Ungern som jag inte hittade mitt tidsbegränsade visa att visa upp och fick vända ut och in på hela ryggsäcken I tågkupén framför arg vakt modell arg, sträng och med picka i hölstret. Där höll det på att bli marsch pannkaka raka vägen till billig "hotellvistelse" (tillfälligt förvar i häktet) för vidare transport hem till mamma.
Tack och lov så hittade jag visumet...till slut! Vill minnas att vakten sa något mindre smickrande om unga turisttjejer som reste ensamma genom landet. Året därpå (samma resväg ned till Grekland) fick vi tag på ett mycket suspekt boende över natt tillsammans med två tyska unga gentlemän i Jugoslavien. Vi blev uppraggade på tågstationen mitt i natten av en lite annorlunda form av rumsare än vad vi är vana vid från kajerna i Grekland. Nåväl, valet stod mellan att följa med dem eller spendera en natt på tågstationen (som vimlade av suspekta typer) att förboka någon form av rum (via telefon eller brevledes) att uppehålla oss i över natten hade vi inte haft en tanke på. Vi gick i becksvart mörker över ett fält för att så småningom komma fram till ett hus. Våra rumsare tände aldrig lyset i huset, vi fick ligga på golvet utan madrasser och lite senare den natten vaknade vi av att det var poliser med schäferhundar utanför. "Sch Sch - down down" (typ ducka och bort från fönstret typ) sa våra rumsare som också bestämt sig för att stanna i huset över natten. De huste sedan in oss i badrummet. De tyska killarna skakade av rädsla och jag och min väninna försökte få dem lugna. Nästa morgon sken solen och vi fortsatte vår färd. Detta var 1989 om jag inte missminner mig och jag var då 19 år...och naturligtvis fullständigt osårbar!