Jag blir irriterad på barn som uppför sig illa eller som skriker och låter i öronen på andra oavsett vart jag befinner mig. Blir arg på föräldrar som inte ger sina barn en rättvis start i livet. Jag älskar barn och har dom gärna runt omkring mig, men inte på deras villkor.
Som medpassagerare tycker jag att man ska ha förståelse för att barn kan behöva röra lite på sig och leka men däremot tycker jag att det tillhör sunt förnuft att föräldrar ber om ursäkt om barnet på något sätt gör resan obekväm för en annan passagerare, även om det inte alltid går att göra något åt. Barn med diagnoser är inte alltid lätta att tygla vet jag av egna erfarenheter, vilket är viktigt att ha förståelse för. De provocerar, beter sig illa och förstår helt enkelt inte att de gör fel, oavsett om det är hundrade gången. Detta tycker jag dock inte är en ursäkt för föräldrar att luta sig tillbaka och se striden som avgjord. Jag gör allt jag någonsin kan för att människor runt omkring ska uppfatta mig som en trevlig och glad person som anstränger mig för att de ska trivas i mitt sällskap.
Över lag tycker jag att vi är dåliga i Sverige på att både tacka och ursäkta oss. Om möjligt ännu sämre på att ge andra beröm och uppskattning! Tänk vad mycket lättare det blir att släppa fram någon eller hjälpa till om man alltid fick ett leende eller ett tack. Här om dagen släpade jag mig ner för trappan på NK med barnvagn. Efter ett trappsteg var en engelsk affärsman i kostym och slips framme för att greppa tag i ett lerigt handtag. Bara en sådan liten sak kan göra mig glad en hel dag, vilket jag naturligtvis låter denna person få veta!
