Det var Shantaram som gjorde att jag akte hit, faktiskt
. Kopte den pa bokmassan i Goteborg for ett par ar sedan och nar jag laste den insag jag: jag ska aka dit!
Det jag var tvungen att se var det dar vickandet pa huvudet som han beskriver. Han skriver att indier vickar pa ett speciellt som vi kan tolka som nej, men som innebar ja, eller uttrycker nat slags tillfredsstallelse. Jag forstod inte hur han menade sa jag tankte: jag vill se det pa riktigt.
Och nu har jag varit har i over en vecka och fortfarande har jag inte sett det
! Ingen har vickat mot mig och nar jag smygtittat pa konverserande indier sa har de aldrig vickat. Forstar inte varfor
. Vickandet kanske ar bortturistifierat? Eller sa vickar man inte pa konkani ("goanska"). Fast manga har pratar inte det utan hindi och jag har inte sett dem heller vicka.
Jag tycker ocksa att Indien verkar skrammande, inte minst Mumbai dar den mesta delen av Shantaram utspelar sig. Det var ju darfor jag valde charter till Goa, det ar inte skrammande alls.
Har just varit nere pa stranden for att se solen ga ner igen. Makalost vackert. Den dag "Kor i kvallsljus" dyker upp som kategori i bildtavlingen kommer jag att bli svarslagen
I eftermiddags at jag lunch pa the Greek place. Lammsouvlaki me pita och en frappe efterat
Agarparet var mycket trevliga. Mannen, Kosmas, hade vuxit upp i Karlshamn och bott 12 ar i Stockholm sa han pratade svenska helt utan brytning. Jattekul att prata med honom. Kalimera kande han inte till - men nu gor han det
.
Nu ska jag ga och ata sista middagen i Agonda, sen aker jag tillbaka till Calangute i morgon. Hade jag haft ett fraschare boende hade jag kanske stannat ett par dar till. Fast Agonda ar anda inte ratt stalle att vara ensam, om man inte ar mer bohemisk an jag tydligen ar
