Visst är det underbart att vi har så olika smak! Det gör att det finns en grekisk ö för alla smaker!
Min favorit i den grekiska övärlden är Milos, tillsammans med lillebror Kimolos och jag ääääälskar sådana här inlägg, eftersom det betyder att inte "alla" kommer till Milos.
Milos är vackert, men kan också vara svårt att ta till sig, eftersom ön är relativt (jämfört med många andra öar) oberoende av turismen som näringskälla.
Jag håller med om att Adamas inte är jättemysigt. Själv tycker jag om att ströva runt där, men när det gäller boende vill jag ut på vischan.
Förra året laddade vi (familj med två barn på 6 och 2 år) våra batterier tre veckor i en bungalow på campingen. Den ligger en bra bit utanför allt, där råder stillhet och en långt-ifrån-turismkänsla. När vi anlände, i mitten av juni, gick inte ens lokalbussarna dit. Allt var slow eller helt stängt - inte vad vi väntat oss, men det blev vår familjs hittills bästa semester! Vi hade poolen och restaurangen (där det gällde att lära sig grekiska om man ville beställa) nästan för oss själva. En engelsk författarinna vid ett bord, hantverkare som snickrade här och där, inga serveringar på stranden, luuugn och ro rådde.
Vi reste runt på ön både på land och ute på vattnet. Taxichaufförerna lärde sig våra barns namn och vi lärde oss en massa grekiska, eftersom engelska inte är alltför utspritt på Milos - men ändå mycket mer än för 10 år sedan.
När väl turisterna vällde in, i början av juli, kändes det som att bli invaderad... Då märktes det att våra små grekifierade svenska barn redan smittats av ömentaliteten... "Varför är det så mycket folk, mamma?"
Så kan det gå!
Milos i mitt hjärta!
