[Louisa]

Nar jag laste lingvistik fick vi lara oss att det som dor ut i sprak vare sig det ar ord, grammatik eller stavning, dor ut for att det inte behovs langre och inte langre fyller nan funktion i spraket. Nat som man kan klara sig utan sa att saga. Om vi tar "de" och "dem" igen som exempel, sa har jag ocksa alltid varit petig med att skriva ratt, men att vi nu sager dom nar vi talar betyder helt enkelt bara att skillnaden de och dem inte behovs langre. Det finns hela sprak som inte skiljer pa nominativ och ackusativ alls och det funkar jattebra for dem och de ar ju inte samre sprak pa nat satt. Precis som dativ forsvann i svenskan for lange sen sa ar det ju ingen som saknar det idag. Man sager ju "dom" bade nar det ar ackusativ och dativ. Daremot ar det valdigt korigt nar man ska lara sig tyska och grekiska for den delen.

Alla sprak skiljer pa olika saker. Det finns sprak som inte skiljer pa nutid, datid och framtid, det finns sprak som inte har substantiv (tro det eller ej, istallet for att de sager tex bollen ar rund, sager de ungefar att bollen rundar)

Ett annat exempel ar att det finns en tendens till att oregelbundna adjektiv dor ut, tex dalig, samre, samst kommer med allra storsta sannolikheten i framtiden att heta dalig, daligare, daligast. Nat som later hemskt for oronen nu men i framtiden kommer det vara helt naturligt.
Men kan nan verkligen saga att spraket blir samre for det?

Sprak blir inte samre, de bara forandrar sig. Det man verkligen kan oroa sig for om man vill ar att svenskan i framtiden kommer ersattas av engelskan, sprak dor ut dagligen for att andra sprak tar over. Men nu talar jag om manga ar framover...och som jag tror Fredrik Lindstrom sa, sa bestar nastan hela svenskan av laneord, skillnaden ar bara att vissa ar nya och andra gamla, och de gamla laneorden anses idag som svenska.