2005 landade vi (man, son och jag) på Santorini för vidare färd till Naxos. När vi fått vårt bagage, går vi ut för att ställa oss i den långa taxikön för att åka ner till hamnen och vänta på båten. Vi hinner bara gå ett par steg så blir min man stoppad: Hello Mister welcome! Are you going to Naxos? Vi står som fån, vem är denne man? Hjärnorna går på högvarv och till slut kommer min man på vem det är: Ägaren till det hotell i Perissa som vi bodde på en natt tre år tidigare när vi var på väg hem från Naxos. Hur i hela världen kunde han komma ihåg oss?
Hur som helst – han erbjuder sig att skjutsa oss till hotellet där vi kan äta lunch och bada i poolen för att sedan bli nerkörda till hamnen i tid till båten, han ska ändå dit ner. Naturligtvis tackade vi ja och får en eftermiddag i skuggan vid poolen med grekisk sallad och kall Amstel istället för att sitta och hänga i den inte allt för roliga hamnen.
Detta är bara ett av många exempel av våra erfarenheter av grekisk gästfrihet och välvilja. Visst måste man bara älska Grekland och dess innevånare?
Var tror ni att vi bodde sista natten innan vi åkte hem till Sverige igen 
?
Ulrika som åker via Aten till Naxos om bara: 0 dagar, 21 timmar, 58 minuter, 2 sekunder...
