För mig var det ju inte exakt Eleni room som var själva känslan i Jannes film utan känslan han förmedlade just till mig av att efter allt planerande och drömmande äntligen är framkommen till min grekiska ö och för första gången kliva ut på balkongen och titta på den underbara utsikten och känna lyckoruset av att vara framme....att det liksom känns som man har sockerdricka i blodådrorna...men jag är kanske ensam om den känslan..eller är jag kanske dålig på att förmedla vad jag menar?
Yanna