Eleni
 

Har precis läst ut "Eleni" av Nicholas Gage, på rekommendation av er på Kalimera; både här på forumet har ni skrivit om den i flera trådar och på fb.

Å vilken skildring, vilket arbete han gjort, sonen till Eleni som skrivit boken, han har intervjuat minst 400 människor, samt sin egen familj och inte minst har han använt sina egna minnen från det han var barn. Han hade kunnat vara en av de deporterade barnen som aldrig kom tillbaka.

Så fint berättat i romanform med kärlek både till modern som offrade sitt liv för honom och till Grekland: Man blev väldigt berörd. Rekommenderas ännu en gång!

Är smått chockad över detta faktum i grekisk historia, paidomazoma - hopsamlandet av av barn. Alltså 70 år sedan som så många grekiska barn - 28 000 st - deporterades av gerillan till andra kommunistländer - alltså efter andra världskriget och sen inte fick komma tillbaka efter inbördeskriget förrän långt senare - om ens det om de hann överleva. Har också förstått att man helst inte vill tala om det idag. (Wikipedia använder till exempel ordet evakuera...) Men några av dessa människor lever ju än... Hittade den här infon som överensstämmer med den i boken:


"During the civil war of 1946-1948, Greek Communists kept records on all the children aged three to fourteen in all the areas they controlled. In March 1948 these children were gathered together in the border regions, and several thousand were taken into Albania, Bulgaria, and Yugoslavia. The villagers tried to protect their children by hiding them in the woods. The Red Cross, despite the enormous obstacles placed in [its] path, managed to count 28,296. In the summer of 1948, when the Tito-Cominform rupture became apparent, 11,600 of the children in Yugoslavia were moved to Czechoslovakia, Hungary, Romania, and Poland, despite many protests from the Greek government. On 17 November 1948, the Third UN General assembly passed a resolution roundly condemning the removal of the Greek children. In November 1949 the General Assembly again demanded their return. These and all subsequent UN resolutions remained unanswered. The neighboring Communist regimes claimed that the children were being kept under conditions superior to those they would be experiencing at home, and that the deportation had been an humanitarian act.

In reality the enforced deportation of the children was carried out in appalling conditions. Starvation and epidemics were extremely common, and many of the children simply died. Kept together in "children's villages," they were subjected to courses in politics in addition to their normal education. At age thirteen they were forced into manual labor, carrying out arduous tasks such as land reclamation in the marshy Hartchag region of Hungary. The intention of the Communist leaders was to form a new generation of devoted militants, but their efforts ended in failure. One Greek called Constantinides died on the Hungarian side fighting the Soviet Union in 1956. Others managed to flee to West Germany.

From 1950 to 1952 only 684 children were permitted to return to Greece. By 1963, around 4000 children (some of them born in Communist countries) had been repatriated. In Poland, the Greek community numbered several thousand in the early 1980s. Some of them were members of Solidarity, and were imprisoned after the introduction of martial law in December 1981. In 1989, when democratization was well under way, several thousand Greeks still living in Poland began to return home. "


Källa ska ha varit denna enligt en historesajt, men länken finns inte längre.
http://www.grecoreport.com/the_black_bo[/url] ... il_war.htm
(Rapport utförd av Council of Europe)

Sv: Eleni
 

Ja, det är verkligen en fantastisk bok!

Sv: Eleni
 

Ja, det är en stor berättelse.

Sv: Eleni
 

Håller helt med!!

Sv: Eleni
 

Ja, varenda rad är suveränt skriven! Och laddad med innehåll.

Re: Eleni
 

Kan bara hålla med: en riktigt bra läsvärd bok som verkligen rekommenderas!:)

Sv: Eleni
 

Ja, jag blev verkligen tagen efter att ha läst boken. Men Gage beskriver de båda stridande sidorna (kommunisterna och de som var emot dem) verkligen i svart/vita termer. Läste om Kallifatides Bönder och herrar precis efter jag läst ut Eleni och även om Kallifatides har samma utgångspunkt som Gage , så beskriver han de båda sidorna något mer nyanserat.

Sv: Eleni
 

Jag skrev fel, de båda författarna Gage och Kallifatides ha inte riktigt samma utgångspunkt. Det som är samma är att en av deras föräldrar blev offer i kriget. Men för motsatta stridande sidor. Båda var barn vid tiden för andra världskriget och det efterföljande förryckta blodiga inbördeskriget.

Sv: Eleni
 

Det är en av de bästa böcker jag har läst om Grekland. Läste den för många år sedan, och det var mycket som jag inte hade en aning om!

Sv: Eleni
 

Ja, jag tror det är mycket det som du säger Janne, att den är späckad med sånt man inte visste. Man blir så tillfreds när man lär sig nåt, samtidigt som man blir underhållen av en sån skribent. Jag har hållit på med boken lääänge, för jag vill inte att den ska ta slut.

Sv: Eleni
 

När du läst klart måste du läsa Theodor Kallifatides trilogi om hans uppväxt. Det är tre helt fantastiska böcker: Bönder och herrar, Plogen och svärdet och Den grymma freden.

Sv: Eleni
 

Jodå, de är lästa i begynnelsen och står fortf i hyllan, nån av dom signerad t o m. Han var ju hemma hos mig en gång. Tror jag har berättat om det här. Men det går ju att läsa om dom, för man minns inte precis några detaljer efter alla dessa decennier!

Sv: Eleni
 

Jag blir nyfiken, berätta mer om Kallifatides ! :-) Jag har precis läst ut "Med sina läppars svalka" som skrevs 2013, en av de få av Kallifatides jag inte läst tidigare. Blev förvånad att jag hade den "kvar". Huvudpersonen heter - Elena. Men den här känns inte riktigt så autentisk som den första trilogin, även om den återgår till tiden runt världskriget och inbördeskriget och tiden därefter.

Sv: Eleni
 

Jag tror att ett skäl till att de här förfärliga händelserna inte är så kända är den ovilja som finns att prata om den gamla hemska tiden. Jag har lärt känna många gamla människor , de var barn under krigen, och de vill inte att man rotar i det som hände. I alla fall inte ytligt och med syfte att få fram tragiska och "intressanta" fakta.

Inte bara barn togs över gränserna. En man jag kände i Aten 1968 hade just fått tillbaka sin mamma från Albanien, i dåligt skick efter att ha arbetat med att bygga vägar. Jag besökte dem åtskilliga gånger som sjukgymnast.

En gammal man i Aten berättade att hans son blivit bortrövad och det ledde till åratals jakt upp och ner över Grekland under inbördeskriget, dock fick han aldrig tillbaka sonen.

Många finns kvar i livet, som evakuerades till Turkiet och Palestina för att överleva krigstiden. De har någorlunda bra historier att berätta.

Min mans familj drog till Aten eftersom Dodekanesa dominerades av italienare, dessa lär dock ha varit hyfsat hyggliga, det säger man även om de tyska soldater som blev akterseglade i krigets slutskede, och behövde hjälp av befolkningen.

Krig är ont och tar fram det värsta hos människan.

Sv: Eleni
 

Tack för att du delar med dig Monica P. Jag förstår att det finns många sår man inte vill riva i. Det med paidomazoma var helt nytt för mig när jag läste "Eleni".

Jämförelse: I Sverige har man ju ansett att finska krigsbarn togs väl hand om här under andra världskriget, men på senare år har det kommit rapporter om det motsatta t. ex. om många barn som inte fick återvända till Finland.

Sv: Eleni
 

Jag har samma erfarenheter av min egen släkt. Min mormor, som var av samesläkt ville inte prata om händelser före och under kriget i Norge. Hon blev bara arg, när man försökte fråga om de gamla tiderna och fräste bara "att man ska låta det gamla vara". Även min mor och hennes systrar hade svårt att förtälja vad familjen fick utstå. Och då pratar vi inte bara den tyska ockupationsmakten.
Ändå har vissa fragment framkommit de sista åren, då flera av de äldre lättat lite på sitt hjärta. Min morbror berättade bl a att min mormor gömde flyktingar (ryssar, britter) ute i ladugården under allt hö. Tyskarna kom och letade flyktingar. Stack bajonetterna i höskullen, för att se om det var några där. Min morbror berättade om en liten nisch under höet, där de flyende trängt ihop sig för att undgå bajonettsticken.
Hade tyskarna hittat dom, hade hela familjen blivit skjuten, berättade han. Det hände andra familjer som gömt flyktingar..
Man ryser vid tanken. För det är ju faktiskt så. OM de blivit upptäckta, så hade det aldrig funnits någon Netwolf på Kalimera...

/Netwolf

Sv: Eleni
 

Nu har jag äntligen läst boken. Puh! Vilken läsning, måste säga att det aldrig har varit så plågsamt för mig att läsa en bok. Och att jag läst en så i princip fantastisk bok som jag vill att skall sluta fort. Annars brukar det ju vara tvärtom. Vilket enormt jobb Nicolas Gage har gjort med boken! Säkert har hans bakgrund som journalist varit till hjälp för att han kunnat genomföra hela projektet med att intervjuva folk osv. Måste ha varit oerhör svårt att försöka vara objektiv när det handlar om hans egen mor och familj. Och tider han själv har levt igenom som barn. Det är också beundransvärt att han inte ens försöker dölja sitt hat mot mannen som var ansvarig för mördandet av hans mor. Det är frågan om starka och så personliga känslor.

Tack till Getpinglan för recensionen, det var efter att jag läst denna tråd som jag äntligen bestämde mig för att skaffa boken. Sällan har jag blivit så tagen av en bok och även om det var tungt att läsa den var det absolut värt det.

Nu har jag tagit fram en lite lättare bok för att pusta ut lite.

/ Anne :)

Sv: Eleni
 

Den boken vill jag läsa, men var kan man hitta den?
Kerstin
:)

Sv: Eleni
 

Det exemplaret jag har är utgivet 1983, på förlag Wahlström&Widstrand. Du kan ju söka på den, kanske finns i utgåva, annars på sighter för beg böcker, antikvariat etc. En helt fantastisk som växer av omläsning.

Sv: Eleni
 

Tack , efter mycket letande hittade jag den på Bokus. Nu får vi se om min engelska klarar av den.
Kerstin
klapp_klap