Monica P
2007-04-14, 14:38
Sista dan i Motala.
Våra pizzeriavänner bjuder på avskedspizza. Så kör vi i konvoj genom stan, över bron, genom Vadstena, ner till E4:an.Inte förrän då känner jag att vi är på väg på riktigt. Östergötland visar sin vackraste sida med massor av gula rapsfält och blommande fruktträd. Någonstans vid Gränna hugger det till i bröstet- vi åker på allvar!
Över till Danmark som så många gånger förr. Gedser, vi sover i bilarna tills nattfärjan kommer. Min långe son behöver räta på sig, han lägger sig platt på trottoaren. På färjan är det bara vi och en lastbil full med sprängämnen , först vill dom inte ta oss med på grund av denna riskabla last.
Hela nästa dag rullar vi neröver europakartan. Jag och sonen i Passaten försöker hålla bra avstånd till Mersan, den är vit och hög så det är ganska lätt. Hård trafik emellanåt. Matpaus i södra Tyskland. Varmt.
Övernattning i bilarna nånstans i Österrike. Jättevarmt. Italien . Jätte-jättevarmt. Hyfsad trafik, eller har vi blivit vana ?
Mot Venedig på eftermiddagen. Vi väljer att lämna autostradan och köra den gamla kustvägen. Mängder av lokaltrafik. Tappar kontakten med Mersan. Framme i Venedig, färjehamnen. Ingen Mersa! Nattmörkret faller. En taxi kommer med maken, han fick fel på bilen några mil norröver...
Vi kopplar av släpvagnen och ber några georgier att se till den. De har köpt en massa fina bilar och ska hem med dem. Liksom vi väntar de på färjan nästa dag.
Vi åker tillbaka norrut för att hitta Mersan. Hittar inte ens staden. Allt ser likadant ut i mörkret. Min man börjar se ut som om han ska få hjärtinfarkt. Nu avslöjar sonen plötsligt att han kan prata italienska. Allt ordnar sig, bärgare tillkallas, kör före oss till rätt ställe, baxar upp Mersan på flaket och kör iväg i ofantlig fart mot Venedig. Hundra meter bakefter ser vi vår bil svaja på det mest skrämmande sätt hit och dit - vipprisken är total.
Men fram kommer vi och ett stort antal € byter ägare...
På morgonen får vi en hamntruck att dra upp Mersan på färjan. Mera € byter ägare...
Resan till Patras går utmärkt, vi slappar och äter gott. I Patras tillkallas en mekare som lagar bilen på plats , (hämta flera €! )...extrakassan är nu tom.
Till Pireus i sommarhettan, givetvis kommer vi fel och hamnar mitt inne i smeten. Min son är en jätteduktig chaufför, han klarar bil och släp utan att ens bli irriterad, genom ett antal smala gränder.
Resan till Kalymnos är problemfri. Mitt i natten kör vi så genom folktomma gator, upp för backar, runt kurvor, till vårt nya hem.
Avlastningen är jobbig men snabb. Allt får stå huller om buller, vad gör det, vi är ju framme!
Sonen längtar hem till flickvännen och flyger tillbaka med första möjlighet.
Det tar oss månader att skruva ihop möblemanget eftersom vi inte märkt upp vilka skruvar som passar med vilka möbler. Men tiden spelar ingen roll längre.
Senare samma sommar kommer näste son ner och tar med sig Mersan upp till Sverige igen. Passaten behåller vi några år , sen ger vi bort den till en svensk kille som återvandrar till Västerås. Det är bäst att ha en grekiskregistrerad bil här, för att slippa krångel med tull och besiktning och försäkringsbolag.
Nu, efter fyra år, har vi hittat alla skruvar. Det blev inte så billigt att få ner bohaget, men jag är glad åt mina gamla grejor, det var rätt beslut för oss.
Våra pizzeriavänner bjuder på avskedspizza. Så kör vi i konvoj genom stan, över bron, genom Vadstena, ner till E4:an.Inte förrän då känner jag att vi är på väg på riktigt. Östergötland visar sin vackraste sida med massor av gula rapsfält och blommande fruktträd. Någonstans vid Gränna hugger det till i bröstet- vi åker på allvar!
Över till Danmark som så många gånger förr. Gedser, vi sover i bilarna tills nattfärjan kommer. Min långe son behöver räta på sig, han lägger sig platt på trottoaren. På färjan är det bara vi och en lastbil full med sprängämnen , först vill dom inte ta oss med på grund av denna riskabla last.
Hela nästa dag rullar vi neröver europakartan. Jag och sonen i Passaten försöker hålla bra avstånd till Mersan, den är vit och hög så det är ganska lätt. Hård trafik emellanåt. Matpaus i södra Tyskland. Varmt.
Övernattning i bilarna nånstans i Österrike. Jättevarmt. Italien . Jätte-jättevarmt. Hyfsad trafik, eller har vi blivit vana ?
Mot Venedig på eftermiddagen. Vi väljer att lämna autostradan och köra den gamla kustvägen. Mängder av lokaltrafik. Tappar kontakten med Mersan. Framme i Venedig, färjehamnen. Ingen Mersa! Nattmörkret faller. En taxi kommer med maken, han fick fel på bilen några mil norröver...
Vi kopplar av släpvagnen och ber några georgier att se till den. De har köpt en massa fina bilar och ska hem med dem. Liksom vi väntar de på färjan nästa dag.
Vi åker tillbaka norrut för att hitta Mersan. Hittar inte ens staden. Allt ser likadant ut i mörkret. Min man börjar se ut som om han ska få hjärtinfarkt. Nu avslöjar sonen plötsligt att han kan prata italienska. Allt ordnar sig, bärgare tillkallas, kör före oss till rätt ställe, baxar upp Mersan på flaket och kör iväg i ofantlig fart mot Venedig. Hundra meter bakefter ser vi vår bil svaja på det mest skrämmande sätt hit och dit - vipprisken är total.
Men fram kommer vi och ett stort antal € byter ägare...
På morgonen får vi en hamntruck att dra upp Mersan på färjan. Mera € byter ägare...
Resan till Patras går utmärkt, vi slappar och äter gott. I Patras tillkallas en mekare som lagar bilen på plats , (hämta flera €! )...extrakassan är nu tom.
Till Pireus i sommarhettan, givetvis kommer vi fel och hamnar mitt inne i smeten. Min son är en jätteduktig chaufför, han klarar bil och släp utan att ens bli irriterad, genom ett antal smala gränder.
Resan till Kalymnos är problemfri. Mitt i natten kör vi så genom folktomma gator, upp för backar, runt kurvor, till vårt nya hem.
Avlastningen är jobbig men snabb. Allt får stå huller om buller, vad gör det, vi är ju framme!
Sonen längtar hem till flickvännen och flyger tillbaka med första möjlighet.
Det tar oss månader att skruva ihop möblemanget eftersom vi inte märkt upp vilka skruvar som passar med vilka möbler. Men tiden spelar ingen roll längre.
Senare samma sommar kommer näste son ner och tar med sig Mersan upp till Sverige igen. Passaten behåller vi några år , sen ger vi bort den till en svensk kille som återvandrar till Västerås. Det är bäst att ha en grekiskregistrerad bil här, för att slippa krångel med tull och besiktning och försäkringsbolag.
Nu, efter fyra år, har vi hittat alla skruvar. Det blev inte så billigt att få ner bohaget, men jag är glad åt mina gamla grejor, det var rätt beslut för oss.