Monica P
2007-04-04, 19:33
Hur många båtentusiaster finns det i världen? Och i hur många familjer delas denna kärlek av fru och barn?
Även om vi räknar bort redare, yrkesfiskare och båtförsäljare kvarstår en oerhörd mängd män, jo , det är mest män, som pratar om båtar, drömmer om båtar och betalar hiskeliga summor för båtar. Jag får för mig att det där sista är det som avskräcker många kvinnor att bli lika entusiastiska.
Ta seglare till exempel. Redan innan kylan släpper på vårvintern finner man dem på uppställningsplatser, krypande under presenningar, snubblande på stöttor, för att inspektera älsklingens tillstånd efter vintern.
Sen följer det som seglarfruar och seglarbarn hatar: all tid och energi, alla pengar läggs på BÅTEN. När seglingssäsongen börjar är allt frid och fröjd- några veckor. Sen ligger den där, vid bryggan. Och sen är det höst, sov så gott under presenningen!
Här i Grekland är säsongen längre och vintern ett mindre problem. Små och stora segelbåtar ägs mest av välbärgade storstadsbor, men det finns ett enormt sortiment av mindre båtar. Gummibåtar är mycket populära. Med så mycket hav omkring fattar man ju att det är lockande att kunna sticka ut och fiska ellet ta familjen med på en tur .
Här på ön är det inte svårt att finna båtplats. Det finns flera varv för bygge och reparationer. Det står båtar lite överallt på land, det är väl såna som man ska fixa när man får tid och råd.
Alla båtar och deras motorer måste registreras. Kustbevakningen har tjocka pärmar med alla uppgifter (datoriseringen dröjer) och har skärpt reglerna för utrustningen efter en rad olyckor några år sen.
Det är ju bra. Men vi fick bekymmer med en tremeters gmmibåt, snarast en segelbåtsjolle, för här godtogs inte att man i Sverige inte har registrering för så små båtar. På sjöfartsverket fick man sig ett gott skratt när jag propsade på att få jollen registrerad. Det kostade över tusen kronor, men nu står den i alla fall ihop med finlandsfärjorna, det låter väl betryggande.
I och för sig var det lite knepigt att få plats för oss själva när vi hade lagt i alla obligatoriska grejor: ankare, flytelement, flytvästar, raketer, 20 meter rep, hink, drivankare, eldsläckare, telefon, kniv, ficklampa, åror, sjukvårdslåda, ...bränsledunkar, matsäck, fiskedon...badgrejor och torra kläder...
Det slutade med att vi köpte en större gummibåt, strax under fem meter.
Jag är en av de där hustrurna som gillar båtlivet. Det är jättehärligt att åka ut (när vädret är fint och allt funkar) och hitta en fin vik , bada och sola och som vanligt, äta matsäck. Att paddla och ro är jättebra motion. Får man sen med sig lite fisk hem är det ju ännu bättre.
Mindre kul är det när motorn krånglar och vinden tar i för att putta oss till Turkiet eller Egypten eller vad det nu blir.
Även om vi räknar bort redare, yrkesfiskare och båtförsäljare kvarstår en oerhörd mängd män, jo , det är mest män, som pratar om båtar, drömmer om båtar och betalar hiskeliga summor för båtar. Jag får för mig att det där sista är det som avskräcker många kvinnor att bli lika entusiastiska.
Ta seglare till exempel. Redan innan kylan släpper på vårvintern finner man dem på uppställningsplatser, krypande under presenningar, snubblande på stöttor, för att inspektera älsklingens tillstånd efter vintern.
Sen följer det som seglarfruar och seglarbarn hatar: all tid och energi, alla pengar läggs på BÅTEN. När seglingssäsongen börjar är allt frid och fröjd- några veckor. Sen ligger den där, vid bryggan. Och sen är det höst, sov så gott under presenningen!
Här i Grekland är säsongen längre och vintern ett mindre problem. Små och stora segelbåtar ägs mest av välbärgade storstadsbor, men det finns ett enormt sortiment av mindre båtar. Gummibåtar är mycket populära. Med så mycket hav omkring fattar man ju att det är lockande att kunna sticka ut och fiska ellet ta familjen med på en tur .
Här på ön är det inte svårt att finna båtplats. Det finns flera varv för bygge och reparationer. Det står båtar lite överallt på land, det är väl såna som man ska fixa när man får tid och råd.
Alla båtar och deras motorer måste registreras. Kustbevakningen har tjocka pärmar med alla uppgifter (datoriseringen dröjer) och har skärpt reglerna för utrustningen efter en rad olyckor några år sen.
Det är ju bra. Men vi fick bekymmer med en tremeters gmmibåt, snarast en segelbåtsjolle, för här godtogs inte att man i Sverige inte har registrering för så små båtar. På sjöfartsverket fick man sig ett gott skratt när jag propsade på att få jollen registrerad. Det kostade över tusen kronor, men nu står den i alla fall ihop med finlandsfärjorna, det låter väl betryggande.
I och för sig var det lite knepigt att få plats för oss själva när vi hade lagt i alla obligatoriska grejor: ankare, flytelement, flytvästar, raketer, 20 meter rep, hink, drivankare, eldsläckare, telefon, kniv, ficklampa, åror, sjukvårdslåda, ...bränsledunkar, matsäck, fiskedon...badgrejor och torra kläder...
Det slutade med att vi köpte en större gummibåt, strax under fem meter.
Jag är en av de där hustrurna som gillar båtlivet. Det är jättehärligt att åka ut (när vädret är fint och allt funkar) och hitta en fin vik , bada och sola och som vanligt, äta matsäck. Att paddla och ro är jättebra motion. Får man sen med sig lite fisk hem är det ju ännu bättre.
Mindre kul är det när motorn krånglar och vinden tar i för att putta oss till Turkiet eller Egypten eller vad det nu blir.