Monica P
2007-04-02, 13:13
Nu ska vi ut och fiska. Det är ingen liten affär, som att ta metspö och maskburk och lufsa ner till bryggan. Nej, att fiska är en livsstil, en ritual, en ständigt pågående diskussion med likasinnade, en önskan att hålla sina ställen hemliga som krockar med lusten att skryta med sina prestationer. Känns det igen från annat håll? Kan svampplockaren känna igen sig? Off-pist-åkaren?
Min man har simmat och dykt sedan småpojksomrarna hos mormor. Han var den förste på ön som hade harpungevär, 1956, då var han 14 år. En enkel cyklop, mjuka korta gummifenor- men det fanns massor av fisk, det räckte till familjen och alla tanter i grannskapet.
Det är jag som är materialförvaltare. Får jag inte packa själv blir säkert nån viktig sak kvar hemma.
Beroende på om vi tar bilen till en lämplig strand eller gummibåten till nån annan ö packar jag olika mycket.
Detta är alltid med: Långa fenor. Tvådelad våtdräkt, sockar och handskar.
Två viktbälten, fotledsvikter. Modern "maska".Gammaldags snorkel.Kniv.
En liten zeppelinare att hänga extrautrustning på, med markeringsflagga och lång lina med vikt. Fyra olika harpungevär med olika spetsar. Några verktyg. Vattenflaska. Två stålnålar med lina att fästa fångsten på.
För min del: Sittunderlag. Läsning. Kamera. Badgrejor och handduk. MATSÄCK. Plastpåsar att samla skräp i. Fisketillstånd och telefon.
Han är lite stel i axlarna, min man, så han behöver hjälp att ta sig i dräkten. Väl färdigutrustad simmar han iväg med zeppelinaren på släp, och blir borta 5-6 timmar, oftast utan sällskap (vilket jag ogillar). Jag får några lugna timmar för bergsvandring, bad, läsning, skräpplockning, prat med kompisar och så matsäcken förstås...
Den fisk han kommer tillbaka med rensar jag helst på klipporna bortom stranden, så att man slipper få köket fullt av fjäll. Ibland kommer då en liten muräna och vill ha renset, den gömmer sig som en liten katt och sticker snabbt fram, nappar åt sig en bit och drar sig tillbaka. En gång råkade den bita mig i knogen också, och jag vet inte vem av oss som blev mest överraskad. Jag hade fyra prickar på pekfingerknogen i veckor, och ont gjorde det som --.
Om vi tar båten tillkommer en hel massa räddningsutrustning som är obligatorisk. Efter Samina Express-olyckan har bestämmelserna skärpts upp avsevärt, och blir man kollad av kustbevakningen och inte har allt i ordning blir det dyrt. Dom lär kunna beslagta utrustningen till och med. i har blivit uppbringade några gånger men allt var n ´daxi.
Harpunfiskarna är inte populära hos yrkesfiskarna och anklagas för att ta de bästa bytena. Omvänt tycker harpunfiskarna att yrkesfiskarna ska sluta med finmaskiga garn, bottentrålning och dynamitfiske. Ingen kärlek kan uppstå mellan dessa grupper. Det har förekommit sabotage av gummibåtar o dylikt.
Även lagstiftningen angående fångster har skärpts betydligt på senare år, det gäller utrustning, tillåtna mängder, fredade områden, tider och annat. Dessvärre är det omöjligt att hålla efter dem som bryter mot bestämmelserna. Havet är stort, öarna oräkneliga. Kustbevakningen har fullt upp med att jaga flyktingsmugglare och andra större brottslingar.
Vi äter vår nysteka fisk med gott samvete. Min man har fått några timmars prima motion. Våra katter väntar otåligt på sina portioner. Fiskehistorierna blir fler och fler. Kanske största nöjet med fiskandet just är historierna man drar efteråt!
Min man har simmat och dykt sedan småpojksomrarna hos mormor. Han var den förste på ön som hade harpungevär, 1956, då var han 14 år. En enkel cyklop, mjuka korta gummifenor- men det fanns massor av fisk, det räckte till familjen och alla tanter i grannskapet.
Det är jag som är materialförvaltare. Får jag inte packa själv blir säkert nån viktig sak kvar hemma.
Beroende på om vi tar bilen till en lämplig strand eller gummibåten till nån annan ö packar jag olika mycket.
Detta är alltid med: Långa fenor. Tvådelad våtdräkt, sockar och handskar.
Två viktbälten, fotledsvikter. Modern "maska".Gammaldags snorkel.Kniv.
En liten zeppelinare att hänga extrautrustning på, med markeringsflagga och lång lina med vikt. Fyra olika harpungevär med olika spetsar. Några verktyg. Vattenflaska. Två stålnålar med lina att fästa fångsten på.
För min del: Sittunderlag. Läsning. Kamera. Badgrejor och handduk. MATSÄCK. Plastpåsar att samla skräp i. Fisketillstånd och telefon.
Han är lite stel i axlarna, min man, så han behöver hjälp att ta sig i dräkten. Väl färdigutrustad simmar han iväg med zeppelinaren på släp, och blir borta 5-6 timmar, oftast utan sällskap (vilket jag ogillar). Jag får några lugna timmar för bergsvandring, bad, läsning, skräpplockning, prat med kompisar och så matsäcken förstås...
Den fisk han kommer tillbaka med rensar jag helst på klipporna bortom stranden, så att man slipper få köket fullt av fjäll. Ibland kommer då en liten muräna och vill ha renset, den gömmer sig som en liten katt och sticker snabbt fram, nappar åt sig en bit och drar sig tillbaka. En gång råkade den bita mig i knogen också, och jag vet inte vem av oss som blev mest överraskad. Jag hade fyra prickar på pekfingerknogen i veckor, och ont gjorde det som --.
Om vi tar båten tillkommer en hel massa räddningsutrustning som är obligatorisk. Efter Samina Express-olyckan har bestämmelserna skärpts upp avsevärt, och blir man kollad av kustbevakningen och inte har allt i ordning blir det dyrt. Dom lär kunna beslagta utrustningen till och med. i har blivit uppbringade några gånger men allt var n ´daxi.
Harpunfiskarna är inte populära hos yrkesfiskarna och anklagas för att ta de bästa bytena. Omvänt tycker harpunfiskarna att yrkesfiskarna ska sluta med finmaskiga garn, bottentrålning och dynamitfiske. Ingen kärlek kan uppstå mellan dessa grupper. Det har förekommit sabotage av gummibåtar o dylikt.
Även lagstiftningen angående fångster har skärpts betydligt på senare år, det gäller utrustning, tillåtna mängder, fredade områden, tider och annat. Dessvärre är det omöjligt att hålla efter dem som bryter mot bestämmelserna. Havet är stort, öarna oräkneliga. Kustbevakningen har fullt upp med att jaga flyktingsmugglare och andra större brottslingar.
Vi äter vår nysteka fisk med gott samvete. Min man har fått några timmars prima motion. Våra katter väntar otåligt på sina portioner. Fiskehistorierna blir fler och fler. Kanske största nöjet med fiskandet just är historierna man drar efteråt!