tomnil
2016-08-23, 11:39
Jag blev oavsiktligt stadd vid liten kassa på försommaren så förutom att beställa ”Ankarplats Leros” om Göran och Christine Schildts tillvaro på Leros (se annan tråd) så fick jag också tag på ”Daphnes loggbok västra Medelhavet 1949” från den finska vetenskapsbokhandeln Tiedekirja till ett förvisso högre men uthärdligt pris. Den handlar om den första Medelhavresan som gick västerut till Korsika, Sardinien och Spanien men i förordet, där Göran Schildt bekänner sin kärlek till Medelhavet, nämner han hur han inspirerats av Emil Zilliacus, finlandssvensk poet, författare, litteraturvetare och översättare av klassisk litteratur.
Dennes bok ”Pilgrimsfärder i Hellas”, som utkom i början av 20-talet, har jag i min ägo om än i 50-talsupplaga men Hugo Bergs fina teckningar (man kan lätt få tag på den antikvariskt). En härlig läsning för varje Schildtonaut och det är inte utan att man skönjer en litterär förebild.
Zilliacus reser runt till de stora platserna i Grekland, de som sedan besöktes av makarna Schildt i den resa som blev ”I Odysseus kölvatten”; Akropolis, Sparta, Delphi och Parnassos, Delos, Olympia och Ithaka med de närliggande joniska öarna.
Några stycken är kanske väl omsorgsfulla, nästan katalogmässiga, beskrivningar av platserna, som t ex avsnitten om Olympia och Delphi, men de kan säkert begagnas som guide vid ett besök (jag tänker i varje fall ta med boken när det blir så dags).
De riktiga juvelerna är dock mötena med människor och natur. Till höjdpunkterna hör färden för att söka Odysseus hemvist på Ithaka såväl som på Leukas som ju båda har sina förespråkare bland Homerosfantasterna. Men såväl Zilliacus som senare Schildt ser snart det meningslösa, eller åtminstone tveksamma, i att söka verkligheten bakom en myt, en saga. Se här ett vackert stycke från Ithaka:
”Efter de två första dagarnas orienteringspromenader vandrade jag under de följande dagarna mera planlöst omkring, följande stundens nyck och ögonblickets ingivelse. Var jag än gick sjöng diktens eko inom mig; i källornas sorl, i havets dån mot strandens klippor, i susande trädkronor och doftande snårskog. Och alla strövtåg slutade på samma sätt. Från branten eller strandplagen störtade jag mig i vattnets blåa och genomskinliga klarhet, simmade eller flöt omkring, solbadade och badade åter. Satt sedan och läste min Odyssé eller gjorde mina anteckningar i den glesa och skiftande skuggan av en strandoliv, och somnade slutligen bort från allt, sövd av några cikadors ihållande slummersång. Blåa och solskimrande dagar, med själens rymd lika molnfri som himmelns.”
Så ska jag ha det en dag.
Dennes bok ”Pilgrimsfärder i Hellas”, som utkom i början av 20-talet, har jag i min ägo om än i 50-talsupplaga men Hugo Bergs fina teckningar (man kan lätt få tag på den antikvariskt). En härlig läsning för varje Schildtonaut och det är inte utan att man skönjer en litterär förebild.
Zilliacus reser runt till de stora platserna i Grekland, de som sedan besöktes av makarna Schildt i den resa som blev ”I Odysseus kölvatten”; Akropolis, Sparta, Delphi och Parnassos, Delos, Olympia och Ithaka med de närliggande joniska öarna.
Några stycken är kanske väl omsorgsfulla, nästan katalogmässiga, beskrivningar av platserna, som t ex avsnitten om Olympia och Delphi, men de kan säkert begagnas som guide vid ett besök (jag tänker i varje fall ta med boken när det blir så dags).
De riktiga juvelerna är dock mötena med människor och natur. Till höjdpunkterna hör färden för att söka Odysseus hemvist på Ithaka såväl som på Leukas som ju båda har sina förespråkare bland Homerosfantasterna. Men såväl Zilliacus som senare Schildt ser snart det meningslösa, eller åtminstone tveksamma, i att söka verkligheten bakom en myt, en saga. Se här ett vackert stycke från Ithaka:
”Efter de två första dagarnas orienteringspromenader vandrade jag under de följande dagarna mera planlöst omkring, följande stundens nyck och ögonblickets ingivelse. Var jag än gick sjöng diktens eko inom mig; i källornas sorl, i havets dån mot strandens klippor, i susande trädkronor och doftande snårskog. Och alla strövtåg slutade på samma sätt. Från branten eller strandplagen störtade jag mig i vattnets blåa och genomskinliga klarhet, simmade eller flöt omkring, solbadade och badade åter. Satt sedan och läste min Odyssé eller gjorde mina anteckningar i den glesa och skiftande skuggan av en strandoliv, och somnade slutligen bort från allt, sövd av några cikadors ihållande slummersång. Blåa och solskimrande dagar, med själens rymd lika molnfri som himmelns.”
Så ska jag ha det en dag.