Visa fullständig version : Det där grekiska
Jag stapplade in på hotellet i Vathy på Samos tidigt på förmiddagen. Natten hade varit förfärlig, att få ett stort migränanfall på Fourni och ändå vara tvungen att ta morgonfärjan till Samos vill jag aldrig vara med om igen.
Under dagen fortsatte migränattacken, men nu hade jag i alla fall en säng att ligga i och en toalett där jag kunde kräkas i stället för en soffa på färjan och en plastpåse.
Tidigt på kvällen kom jag på fötter igen, tog en dusch och gick ut i receptionen där hotellinnehavarna befann sig. Jag förklarade blekt att jag mådde lite bättre nu, och frågade var närmaste ställe var där jag kunde få en omelett så här på kvällstid (det är det enda jag kan äta när jag varit så sjuk).
Jag var enda gäst på hotellet. Jag var inte stammis, vi kände inte varann. Stället var hårt drabbat av krisen, i klart behov av renovering, ägarna var så pressade att när vi senare satt ner och pratade tog berättelsen om sinande kassa aldrig slut, mannen berättade om kommunal korruption och orättvisor, kvinnan var nära tårarna flera gånger.
Jag skulle bo där två nätter och det hade förmodligen varit billigare för dem att hålla stängt, det var ju bara jag där.
Men. Istället svarade mannen på min fråga om var jag kunde hitta en omelett:
"Hur vill du ha din omelett? Med ost, tomat, skinka? Något annat? Bröd, te, kaffe?"
Så gick han in i frukostmatsalen, tände i köket innanför och började laga mat. Han kom ut med en tallrik omsorgsfullt dekorerad med tomat och gurka, en fräsch, gul omelett, ett par rostade brödskivor och en kopp te.
Det här är ett par år sedan men jag blir fortfarande så rörd när jag tänker på det. De var så pressade - och visade ändå en sådan enorm omtanke. Förmodligen har de fortfarande inte haft råd att renovera sitt hotell, men jag kommer ändå aldrig att bo någon annanstans än där på Samos.
Den händelsen var för mig "det där grekiska" i ett nötskal.
fb_gilla Det er rørende ...
Ja visst är det Mette. Det är sådant som drar en tillbaka, gång efter gång. Det är Grekland.
Din berättelse sätter ord på just "det där grekiska" som ibland är så svårt att formulera i ord, det enkla men ändå så betydelsefulla, det som bara finns där, och som man förstår först då man själv får möta det.
Tack för att du delade din berättelse Inkfish, så fin...
Ja, man blir alldeles tårögd. Filantropi. Om vi ändå "gjorde lite fler omeletter till varandra"...
Men det där var ju en riktig solskenshistoria..helt underbart!.. klapp_klap:D
Det är så träffsäkert och starkt känslomässigt. Många av oss har förmodligen upplevt detsamma och vet rent förnuftsmässigt att den där omeletten rakt av rent matmässigt inte är bättre eller sämre än någon annan omelett vi ätit. MEN MEN MEN ..... just där och just då och med just de människorna så blir det något alldeles speciellt.
Jag tror att vi är många här på Kalimera som har upplevt något liknade. Svårt kanske att sätta på pränt och formulera i ord, men när någon försöker att göra det så känner vi igen det.
Tack Inkfish för din berättelse. Den är mitt i prick!! Det är härligt igenkännande för många av oss.
:) Masse
Athanasia
2015-04-19, 06:25
underbart minne.:)
Säger som alla andra att det är en underbar glimt av den grekiska hjälpsamheten och vänligheten. Är det månne grekernas hårda historia genom åren som gjort detta? Att alltid ställa upp och att ge av det lilla man har oavsett om det är till en gäst eller främling.
Tack inkfish!
Lissi
Tack allihop för respons! bye_bye Gissade nog att ni skulle känna igen er. :)
det enkla men ändå så betydelsefulla, det som bara finns där, och som man förstår först då man själv får möta det.
Det är så träffsäkert och starkt känslomässigt.
Ja, precis så! Enkelt men betydelsefullt - och starkt känslomässigt. Jag var så fullständigt slutkörd efter den där migränattacken, hade ingen gard överhuvudtaget - så den där mannens ansträngning för att jag skulle må lite bättre gick rakt in i hjärtat. Det var så stort.
Och det roliga var att han verkade medveten om vilken välgärning han gjorde, och var stolt över att bjuda på sådan gästfrihet. Han och hans fru levde uppenbarligen med kniven på strupen men för en stund glömde han det och satte en ära i att få en gäst att må bra. Och det är också så grekiskt - att stänga ute allt annat och bara finnas i nuet. Det är avundsvärt.
Säger som alla andra att det är en underbar glimt av den grekiska hjälpsamheten och vänligheten. Är det månne grekernas hårda historia genom åren som gjort detta? Att alltid ställa upp och att ge av det lilla man har oavsett om det är till en gäst eller främling.
Häromdagen såg jag ett sånt där typiskt facebookskämt med grekiskt tema, det handlade om ungefär ways to piss of a Greek. Ett av sätten var att tacka nej när man blir bjuden på något, det är förolämpande. Och det har man väl förstått under åren och därför glatt tackat ja även när det egentligen inte passar - men fortfarande hamnar man ibland i lägen då den där gigantiska kakbiten kommer väldigt ogynnsamt inför lunchen om en halvtimme ... :o
Tack allihop för respons! bye_bye Gissade nog att ni skulle känna igen er. :)
Ja, precis så! Enkelt men betydelsefullt - och starkt känslomässigt. Jag var så fullständigt slutkörd efter den där migränattacken, hade ingen gard överhuvudtaget - så den där mannens ansträngning för att jag skulle må lite bättre gick rakt in i hjärtat. Det var så stort.
Och det roliga var att han verkade medveten om vilken välgärning han gjorde, och var stolt över att bjuda på sådan gästfrihet. Han och hans fru levde uppenbarligen med kniven på strupen men för en stund glömde han det och satte en ära i att få en gäst att må bra. Och det är också så grekiskt - att stänga ute allt annat och bara finnas i nuet. Det är avundsvärt.
Så underbart skivet, Inkan!
Birgitta (som har många såna minnen från Grekland)
Tack Inken, för en rörande berättelse! :)
Jag, liksom många andra här, känner starkt igen oss i omsorgen och osjälviskheten i "det där grekiska"...
/Wolfen
Tack Birgitta och Netwolf bye_bye
Vackert och sant beskrivet!
Kalimera
2015-04-19, 16:03
Fin historia inken! klapp_klap
Jag var med om något liknade i Naoussa på Paros för många år sedan. Första kvällen gick vi till första bästa taverna. Vi var den enda gästerna på hela kvällen. Tyckte så klart synd om ägarna. Maten var mycket god, och ägarna supertrevliga. Mannen var kock och kvinnan serverade. Nästa kväll gick vi förbi tavernan igen, och samma visa även denna kväll: inga gäster. Vi stannade i Naoussa en hel månad, och åt varje kväll utom en på denna taverna. Först gick vi dit för att vi tyckte synd om ägarna, sedan för att vi lärde känna dem. Läget var inte det bästa och troligen var det därför ingen gick dit. På söndagarna var det knökfullt för då gick grekerna dit. Då var vi väldigt glada.
Vi åkte tillbaka året efter och åt där varje kväll under tre veckor. Då var det något fler gäster. Senare den hösten blev vi inbjudna på deras bröllop. Tyvärr kunde vi inte åka för de gifte sig mitt i vintern det passade inte oss. Om vi inte hade gått dit första kvällen hade vi nog inte gått dit alls. Tur att vi gjorde det för då fick vi lära känna två fantastiska människor.
Tavernan finns tyvärr inte kvar.
Jag fick tårar i ögonen när jag läste detta det är det som gör Grekland såå underbart har själv varit med om liknande händelser så man blir alldelens varm i hjärtat av deras värme mera såna historier tackfb_gilla
Javisst är det underbart, ellada :)
Janne - fin berättelse. Visst är det så att man kommer närmare greker än man gör med folk på många andra ställen. De låter en komma nära, gränsen mellan näringsidkare/kund är inte så skarp. Jag tror mig inte om att bli "vän" till höger och vänster i Grekland, jag är kund och betalande gäst - men ändå kommer man nära.
Vid ett tillfälle la jag ut en bild på facebook när jag vattnade rabatterna på hotellet där jag bodde. Fortfarande efter att jag kommit hem frågade icke greklandsfolk "hur sjutton kom det sig att du gjorde det??"
För mig var det inget konstigt. Eller jo, egentligen var det jättekonstigt, jag kan verkligen inget om växter och skulle förmodligen kunna ta död på en kruka eterneller :o - men det var inte konstigt att jag gav hotellägare som jag känner ett handtag med en vardagssyssla. Sådant som jag tror att många av oss gör hela tiden, just i Grekland.
Javisst är det underbart, ellada :)
Vid ett tillfälle la jag ut en bild på facebook när jag vattnade rabatterna på hotellet där jag bodde. Fortfarande efter att jag kommit hem frågade icke greklandsfolk "hur sjutton kom det sig att du gjorde det??"
För mig var det inget konstigt. Eller jo, egentligen var det jättekonstigt, jag kan verkligen inget om växter och skulle förmodligen kunna ta död på en kruka eterneller :o - men det var inte konstigt att jag gav hotellägare som jag känner ett handtag med en vardagssyssla. Sådant som jag tror att många av oss gör hela tiden, just i Grekland.
Jag rensar ofta i Nikoletas land och plockar bort vissna blommor och blad. Under säsongen hinner hon inte sköta trädgården så som hon vill och jag som inte har trädgård hemma tycker det är jättekul. Nikoleta säger alltid "Du BEHÖVER" inte" och jag svarar, "Det vet jag , men jag vill, Precis som DU inte "BEHÖVER" ge mig godsaker av allehanda slag och omsorg på tusen sätt men som Du vill" ;)
Jag har ALLTID varit förundrad av den vänlighet man mötts av i Grekland. Det skiljer sig markant ifrån t ex Frankrike (Paris) där jag ofta varit och även om befolkningen på Teneriffa överraskade med sin vänlighet, så kan det inte jämföras....
Lissi - säkert partisk:o
Ja, klart man är partisk, och det får man ;)
Jag blir så tårögd av din fina berättelse.
Det lilla och det enkla som till slut blir så betydelsefullt.
Det är Grekland!
Och som när Emilio för några år sen kom ner till Santorini med ett sargat ben med kallbrand(ganerna).Vi var tvungna att stanna på Santorini 3 veckor pga behandning.
Under dessa veckor,som var i september och alltså MYCKET krävande för Julia&familj,körde Julia eller någon i familjen Emilio VARJE dag till läkaren i Emporio!
Det var MEGALO kärlek och något vi aldrig glömmer!!
sjöborren
2015-04-20, 09:44
Fin berättelse inkfish! Och visst har vi liknande historier att berätta ... :)
Många gånger under mina vistelser i Grekland har jag fått ta del av den grekiska gästfriheten men en sommar satte större spår än annan gästfrihet. Jag hade återkommit till samma lilla ö i Småkykladerna några veckor i juni under 3-4 år och förutom den första gången hade jag tältat på öns från början inofficiella campingplats. Jag var inte helt förtjust i familjen som ägde campingen, då de var väldigt överseende med att gästerna använde droger öppet och jag hade börjat fundera på om jag skulle vildcampa i stället kommande sommar.
Vid påsk åkte jag till ön och tältade helt solo på den stängda campingen, jag var nog den enda turisten på ön just då. För att proviantera och se lite folk gick jag de flesta dagar in till byn längs den vackra vägen, och då passerade jag ett hus som låg halvvägs, lite för sig själv. En av de första dagarna kom G utspringande genom dörren och ropade på mig, hennes familj driver den taverna där jag ofta brukade hänga på somrarna. Hon bjöd genast in mig och erbjöd frukost, lunch - ja, vad jag än kunde vara sugen på. Så fortsatte det i stort sett varje gång jag passerade hela veckan jag var där. Jag fick chansen att lära känna familjen närmare och är sen dess en extra "tant" till barnen. När jag reste lämnade jag kvar min campingutrustning i deras källare.
Så kom sommaren och jag reste iväg så tidigt som möjligt i juni för att ha en chans att få en bra vildcampingplats. Lycklig kom jag fram till ön och den då öppna tavernan och hälsade på familjen, bytte nyheter om ditt och datt. Jag undersökte vilka lediga tältplatser som fanns - allt var ledigt! Wow, vilken tur jag har, tänkte jag, nu ska jag hämta mina saker och slå upp tältet! Ska du bo på campingen som vanligt, undrade G? Jag berättade att jag inte ville det pga droganvändarna och att jag tänkte tälta under ett träd. Oj, det går inte, sa G, byn har bestämt att vildcamping nu är förbjudet.
Men jag vill verkligen inte bo på campingen, sa jag upprört, och kände mig minst sagt desperat! Det här var på den tiden jag hade väldigt liten reskassa och en hemresebiljett först sju veckor senare. Du får hyra ett rum i stället, sa G. Det har jag inte pengar till, svarade jag. Vänta, sa G, jag ska prata lite med min man.
När de hade konfererat med varandra säger G att jag kan bo gratis hos dem, på deras hotell! Men jag ska ju stanna jättelänge, sa jag! Inga problem, svarade G:s man med ett brett leende, inget att diskutera, du bor på hotellet! Så i sju veckor bodde jag gratis på hotellet, flyttade runt lite mellan olika rum och hade ett rum utan toa och dusch större delen av tiden men kunde använda detta på tavernan. En gästfrihet av den här omfattningen är närmast otrolig, alla som får höra historien tvivlar på att det är möjligt, men det är det - i Grekland!
Åren har gått, och jag har återvänt många somrar som betalande gäst, och tagit med mig släkt och vänner. De gånger jag har besökt ön utanför turistsäsongen har jag aldrig fått betala något för rummet (hur mycket jag än har försökt) och fortfarande blir jag bjuden hem till familjen för att äta i stort sett varje dag. Utan att lyckas hittills har jag försökt locka barnen till besök i Sverige för att få en chans att "bjuda igen" - men den möjligheten kanske kommer längre fram!
Våga
Vilken härlig "tråd" på kalimera! Vi är många som har någon/några historia/er att berätta och som kanske har bidragit till våra positiva känslor om Grekland. Här kommer vår första hjärtevarma berättelse från Kreta.
Som nyinstallerade i vårt hus i Koutsounari 1994, skulle vi göra en längre promenad upp mot byn Agios Joannis 8 km upp i bergen. Vägen är väldigt krokig och Ylva var vid denna tid inte speciellt tränad för längre vandringar. Vid varje krök, när man åter kunde se byn, fick jag säga:" Ser du, vi är mycket närmare, vi går till nästa krök". När vi kom in i byn, mötte vi en svartklädd "gammal gumma", som vi kunde fråga om: "taverna eller kafenio"? Det finns ingen, kunde vi förstå, att hon svarade. Vi fortsatte upp till "centrum". Där fanns "Posten" och en vattentapp bredvid, där vi kunde fylla på vattenflaskan. (Året efter fanns det en kafenio i postlokalen. Numera finns en taverna).
På väg nedför berget stannade kvinnan oss, frågade om vi fått någon mat och bad oss sitta ned. Ur ett knyte tog hon fram paksimadi, oliver, fetaost och tomater. Paksimadin gick hon till en vattentapp och blötte, så den skulle bli lättare att äta. Konversation på grekiska klarade vi inte av vid denna tid, men det var en härlig stund i sommarhettan. En stund vi aldrig glömmer. Ännu mer imponerade av kvinnan blev vi, när en ung man på mc stannade och kvinnan med en imponerande vighet slängde sig upp på bönpallen. Vid tog kort på henne, som vi vid nästa Kretaresa kunde vidarebefordra till henne.
/ Jannis
För oss finns det hur många såna här underbara historier som helst.Jag tycker att något dylikt händer varje gång vi är på öarna.
När vi var på Amorgos i september,skulle vi äta i Chora.Vi letade efter en restaurang där vi hade varit för länge sen .Har alldeles glömt namnet-men den har som en terrass med utsikt över bergen och bukten.Nåja, vi kom dit och var jättehungriga och beställde OCH DÅ TOG DOM INTE KORT! Då sa kyparen "It´s OK,you can pay tomorrow".
Dagen efter tog vi oss upp till Chora och betalade och det lustiga var att ägaren/kyparan blev lite glatt förvånad och TACKADE oss!!
Maken till gästfrihet, Våga! Man förvånas hela tiden över detta.
/Netwolf
Ja, visst är de helt underbara grekerna!..:)
Som nu när jag ska till Sifnos och mejlade ett hotell om rum.. fick besked om att de igentligen inte ska öppna förrän i mitten av maj...
Men visst kan vi ordna så du kan få ett rum ett par veckor innan.. no problem, svarar den vänliga värden.. förmodligen är jag den enda gästen.
Det kostar att öppna upp för bara en gäst, med uppvärmning och annat, bara det är oerhört generöst och dessutom till ett mycket lågt pris för en månad i Apollonia.
Lika var det på Amorgos i höstas, värden på Mike hotell skulle stängt en vecka innan jag planerade att lämna Amorgos, jag var ensam gäst men ändå fick jag bo kvar ytterligare en vecka.
Vilken enorm gästfrihet!.. klapp_klapklapp_klap
En rätt rolig men samtidigt omtänksam gest av grekisk vänlighet var när jag var i Aten (Pireus egentligen) förra året. Skulle ta bussen till flygplatsen och stod under en lyktstolpe och väntade. Plötsligt kände jag något blött falla på mitt huvud. Av ren impuls förde jag handen dit för att ta bort det. Till min förfäran insåg jag vad det var. En stoooor fågelbajs hade landat mitt på min oskyldiga hjässa. Och sakta rann den bland mina icke så få och korta hårstrån. Handen hade dessutom rört ut den i en härlig liten geggamoja.
Då jag tittade uppåt så såg jag en stor, till synes, oskyldig men väldigt förnöjd Pippi sitta i toppen av lyktstolpen och förstrött blicka ut över gatan. Några meter från mig stod två grekiska tanter i sin blomstrande pensionsålder. Jag tittade på dem, skrattade och pekade upp mot den nöjda, och nu betydligt lättad från allt eventuellt tarmtryck, Pippin.
Och som de skrattade.
Jag letade desperat i min handväska efter serviett eller vatten (trots att jag visste att ingen vattenflaska ännu hunnit inköpas) för att torka bort fågelfisen från mina väna hårstrån. Icke en tillstymmelse till serviett eller ens ett gammalt uselt kvitto, naturligtvis.
De gamla grekiska damerna var inte de som var de. Inget tramsande. De vinkade dit mig till orden Ελα κοριτσι. Jag gick dit och den ena tog resolut fram sin vattenflaska ur handväskan och hällde lite i huvudet på mig innan jag så mycket som hann blinka. Den andra damen tog ett stadigt tag i min arm och sen började hon gnugga i hårbotten med en parfymdoftande våtserviett. Som de gnuggade. Och där stod jag, mitt på trottoaren i Aten med två frenetiskt tvättande damer och blev rengjord. När de släppte mig kunde jag riktigt känna håret stå i en vild och vacker kvast runt huvvut. Gnuggandet gav riklig volym kan jag säga. Jag tackade och de små rara tanterna log varmt .Sen klev jag på bussen mot flygplatsen.
Vilken underbar berättelse! Den kommande duschen var väl en riktigt go' en, kan jag tänka?
flabb_flab...Thira den "inpackningen" i håret var väl inget du hade väntat dig.. ;)...fy så äckligt!!
Men vilka snälla grekiska damer.. fb_gilla
Vilken underbar berättelse! Den kommande duschen var väl en riktigt go' en, kan jag tänka?
Ja det kan man verkligen säga att den var. :)
Thira den "inpackningen" i håret var väl inget du hade väntat dig.. ;)...fy så äckligt!!
Ja och dessvärre fanns ingen tid att åka tillbaks till hotellet för att duscha innan flyget heller. Men jag vill lova att jag skrubbade mig en rejäl omgång väl på flygplatsen igen. Damerna tyckte dock inte det var så mycket att pjoska om. De tog ena rejäla skrubbartag. Men det där är så härligt med Grekland. Inget är liksom konstigt eller för mycket. Man gör det man måste för att klara sitsen helt enkelt. Och man hjälps åt.
Nu blev det något konstigt där i svaret med ser jag. Nåja, det var inte som det skulle bli men blir nog bra ändå haha.
Janne får fixa det om det behövs.
Kalimera
2015-04-21, 19:15
Janne får fixa det om det behövs.Behövdes inte, men jag gjorde det ändå. :)
Kalimera
2015-04-21, 19:22
Tack för alla fina berättelser! klapp_klap
Ett av mina första minnen från Grekland, och som var en av anledningarna till att jag började gilla landet, är från Rhodos 1979. Jag var en ung ball grabb som reste med Club 33. En dag när jag kom hem från stranden märkte jag att mina coola solglasögon var försvunna. Hade inte tid att leta efter dem eftersom det var party på gång.
Morgonen efter gick jag upp tidigt (jodå) och gick ner till stranden för att leta efter solglasögonen. Då ser jag en äldre herre sitta på en solstol, där vi hade legat dagen innan, och han hade ett par solglasögon i handen. Han kunde ingen engelska, men jag förstod att han frågade om det var mina solglasögon. Och det var det. Han gav mig dem, och sedan gick han sin väg. Det var som om han hade suttit där hela natten och väntat på ägaren. Då förstod jag att det var något speciellt med grekerna. :)
Detta underbara ämne bara fortsätter...
Apropå solglasögon,lade min något disträ man irån sig sina vid ändbusshållplatsen i Perissa på Santorini.Efter en stund kom en äldre dam nästan springande med dem och rågade E.om de var hans.Javisst!!! Tack SÅ mycket!
En annan gång vid Perivolosstranden tappade E.sin cyklop,som sjönk rakt ner i havet.Alldeles nära låg(ligger) ett ställe där man kan hyra fallskärmsbåtar osv.
Jag gick över dit och frågade om de möjligtvis kunde dyka efter cyklopen(vi hade självklart försökt själva).Jamenvisst sa de unga männen,dök,fann cýklopen och allt var frid och fröjd.
Några år senare hade en liten flickas badboll åkt med strömmen ganska långt ut.Flickan var SÅ ledsen.Då gick jag till killarna och frågade om de kunde hämta bollen på något sätt.De skulle ändå ut med sin fallskärmsbåt.Och vips stack de ut med en båt och tog bollen,som jag kunde ge till den lilla flickan!STOR glädje!
Jag har efter alla år i Ierapetraområdet massor av historier att berätta. Den här är en bland de bästa!
Vi var mitt i stan och hade parkerat lite olämpligt med vår Renault Clio m.ä. Den hade ett dumt låssystem och det hände ibland att jag glömde nyckeln i startlåset men kunde krypa in genom bakluckan och öppna dörrarna. Den här gången var även bakluckan låst och husnyckeln satt också fast i låset. Det var dock en öppning på en halv cm på framdörrsfönstret. Tanken kom: ser vi någon ung kille i närheten? Två stod i dörröppningen till en affär. Ylva frågade dem, om de kunde hjälpa oss. De böjde till en krok på en ståltråd och lirkade snabbt upp "peklåset" på dörren. Den oro vi känt, byttes snabbt till skratt och glädje. Även den unga grekiska generationen är hjälpsam!
/ Jannis
karinafp
2015-04-22, 10:04
Även den unga grekiska generationen är hjälpsam!
Visst är den det! :) Jag citerar mig själv ur mitt resebrev "Ett sommarlov på Karpathos" från 2011:
"Framåt kvällen gjorde jag mig i ordning och gick gatan bort mot Pelagos, men lyckades kliva snett där trottoaren delade sig i två nivåer och for framstupa i backen. Slog armbågar och knän i marken och smällde ansiktet i en vägg. Aj! Från alla håll kom unga män rusande, hjälpte mig upp, borstade av mig, torkade av blodet samt gav mig ett glas vatten och en isblåsa till bulan i pannan. En av dem satt bredvid mig och pratade lugnande tills han tyckte jag började se någorlunda samlad ut, och så följde han mig till närmsta optiker, eftersom mina glasögon var helt tillplattade. Optikern böjde skalmarna tillrätta och ville inte ha något för det."
klapp_klap
Karin
Monica P
2015-04-22, 10:23
Roliga episoder. Man hoppas (och tror) att utlänningar i Sverige har liknande att berätta.
TACK alla för era fina berättelser, jag hade hoppats på just att fler skulle fylla på. Man blir glad ända in i hjärtat! klapp_klap
Malina, när du berättar om det sjunkna cyklopet kommer jag att tänka på ett par vänner som förlorade ett par solglasögon för 2000 spänn när de fick för sig att kramas lite i vattnet. Men nu var detta inte i Grekland så solglasögonen är borta för evigt och de blev dessutom bestulna på 6000 kronor som de lämnat på stranden. (Det var i Spanien om jag kommer ihåg rätt :D)
Helena S
2015-04-23, 21:53
Åh vilka underbara berättelser! :)
Helena S - som blir alldeles glad och varm i hjärtat :rolleyes:
Två små solskenshistorier från min ensamresa till Tinos 2011.
Jag beundrade vackra blommor utanför ett hus. En man kom ut, bjöd in mig och visade sin konst. Han målade tavlor och pynt på skumgummi, ni vet sån som man har i dynor och madrasser. Han skar ut olika former och målade på. Jag fick kaffe och blev visad runt bland alstren. Hjärtat han målar på bilden fick jag när jag gick. SÅ GULLIGT och gästvänligt. Inte min typ av konst, men barnbarnen tyckte det hjärtat var SÅ fint!
http://i104.photobucket.com/albums/m170/Lissi_04/Tinos_zps5fai0kbn.jpg
Kolla in under glasskivan på bordet...Vilket jobb att få cirkeln!
http://i104.photobucket.com/albums/m170/Lissi_04/Tinos2_zpsmatetis8.jpg
Ett par dagar senare gick jag upp mot monumentet på udden i Chora. Blev så kaffesugen och såg hotellet som jag gått förbi så många gånger. Där stod Café/bar på väggen och en ung tjej städade på terassen. Jag frågade om man kunde få köpa kaffe utan att vara gäst och givetvis gick det bra! Jag satte mig med utsikt mot Ag.Fokas och havet och detta kaffe kom genast med nybakt kaka ..Inte ett öre fick jag betala! Det var ju bara tack för den trevliga pratstund vi haft och det var ju "bara" hembakad kaka ;) Sån´t möts man alltid av på Tinos och andra öar!!
http://i104.photobucket.com/albums/m170/Lissi_04/Tinos3_zpswhyhjly5.jpg
Lissi
Det är också så typiskt ... FYRA bitar kaka. Inte en. Och det går bara inte att säga "Nejtack hörru, jag försöker dra ner på kolhydraterna lite" flabb_flab
Fin konstnärsfabror! :)
Inkfish, 2 bitar tog jag med i en servett jag hade i fickan.
Jag älskar de grekiska sockerkakor och tigerkakor man ofta får. På LeCaffe fick man såna varje gång extra till kaffet nu i påskas. Mamma bakar, men i säsongen hinner hon inte så då blir det "bara" små gingercakes i papper. Goda de med!
Lissi
Jag håller med dig, så länge man inte får dem till frukost så är de jättegoda. :)
Jag kom på en värmande historia till. När min pappa fick en stroke och blev inlagd på sjukhus på Rhodos kom båda portiererna från hotellet och hälsade på honom. Den ene pratar svenska, men den andre pratar bara engelska med gästerna, pappa kan knappt någon engelska alls - ändå tog sig den här killen tid efter jobbet att åka till sjukhuset och hälsa på någon som i stort sett inte kunde säga mer än hallo till honom. Det var rörande vad de gjorde för sina gäster, till och med på ett stort charterhotell.
TUSEN TAKK til alle for UNDERBARA BERETTELSER :D fb_gilla :D
( litt svensk får jeg vel være;))
giottoni
2015-04-28, 09:51
I min gröna ungdom brukade jag alltid resa ensam på sista minuten ospec. restresor. Vid ett tillfälle hamnade jag på ett litet pensionat i Kokkini Hani och brukade hoppa på lokalbussarna o se var jag hamnade. En dag blev det i Anogia där jag vandrade runt i byn o försökte hitta någon turlista för att se när det ev fanns buss tillbaka, men hittade ingen och inte heller någon engelsktalande person att fråga... Till sist såg jag en yngre kvinna som svarade "NO, no more bus today, maybe tomorrow!" Lite orolig vandrade jag vidare längs huvudgatan när en äldre man vinkade åt mig att jag skulle komma upp till hans lilla hus, ett enda rum med en vävstol , en säng ett bord o en stol. Jag var då inte van vid grekernas gästvänlighet, men följde tvekande honom in i huset där han visade mig att jag skulle sitta ner. Han tog min packning o la sig på knä framför mig, och jag fattade INGENTING! Vad var det som höll på att hända?? Mannen förstod ingen engelska utan talade bara grekiska och jag förstod inte ett ord vad han sa, men med teckenspråk visade han att jag skulle luta mig tillbaka o sitta bredbent och bekvämt -inte nervöst framåtlutad med hoptvinnade ben! Sedan hämtade han fat med färsk gurka, bröd, oliver och ett stort glas Raki o bjöd mig på detta som lunch! Han hade tydligen iakttagit den hungrige och förvirrade turistande ynglingen som irrade runt i byn o förbarmat sig över mig! Oändligt tacksam lämnade jag hans lilla hus och just i den stunden uppenbarade sig faktiskt en buss som jag kunde ta tillbaka till Heraklion! För mig blev denna utflykt en vittnesbörd om den grekiska generositeten och ett spännande minne för livet!
Monica C
2015-04-28, 10:52
giottoni,vilken underbar berättelse:)
Monica:)
Vi har massor med upplevelser av grekernas vänlighet och generositet. Till exempel det här med mat.
Jag eller rättare sagt magen är lite kinkig när det gäller mat. Jag äter inte så mycket och måste känna för den mat jag äter just den dagen. Det blir ganska mycket vegetariskt eller soppor.
I Paleochora känner dom tavernor vi besöker till det Dom frågar alltid om jag ska ha halv portion. Ekaterina på Water Edge frågar alltid dagen före vad hon ska göra till mig om jag ska äta där. Och då köps det in livsmedel utifrån min begäran. När vi var hos Marianne på Inochous och jag önskade en soppa sa hon att hon skulle fixa det. Hon gick iväg till en väninna som hade en välsmakande bönsoppa.
Vid ett tillfälle när vi skulle tillbringa sista natten mitt i Athen gick vi ut för att äta. Jag mådde tjuvtjockt i magen och ville bara ha yoghurt. Vi hamnade på en taverna där man grillade ute. Väldigt inbjudande för Arne. När kyparen kom frågade jag om dom hade yoghurt. Nej, men jag kan nog fixa det. Vi beställde en grillad köttbit och ett stort krus vitt.
Efter ett tag kom kyparen tillbaks med 2 fruktyoghurt. "Jag har varit till supermarket och köpt. Ta den du vill ha så tar jag den andra till frukost" Sen kom han med den fina grillbiten samt ett LITET krus vitt. Vi påpekade det, varpå han sa: Jag vet det, men vi håller resten kallt. När vi fick notan satt min yoghurt så prydligt uppsatt, till samma pris som han hade köpt den.
Det är sådana "matminnen" jag minns.
Birgitta.
Kalimera
2015-04-28, 16:05
Tack giottoni och tack yiannis för två härliga historier till! De är fantastiska dessa greker! klapp_klap
Tack giottoni och tack yiannis för två härliga historier till! De är fantastiska dessa greker! klapp_klap
Ja verkligen!
Det är helt otroligt att de orkar fortsätta vara så vänliga och hjälpsamma trots tusen och åter tusen turister varje år.
Bara ett av skälen till att man tycker så mycket om Grekland.
En kärlekshistoria utan slut!
Giottoni - där ser man vad en rejäl raki kan göra flabb_flab
När vi var hos Marianne på Inochous och jag önskade en soppa sa hon att hon skulle fixa det. Hon gick iväg till en väninna som hade en välsmakande bönsoppa.
Alltså det där är ju bara för rart! :)
Ja verkligen!
Det är helt otroligt att de orkar fortsätta vara så vänliga och hjälpsamma trots tusen och åter tusen turister varje år.
Bara ett av skälen till att man tycker så mycket om Grekland.
En kärlekshistoria utan slut!
Jag undrar om inte grekernas osvikliga nukänsla är förklaringen. De är i stunden med den där personen som de vill hjälpa, de ser just då inte de tusen och åter tusen. Det där är något vi alla nog skulle ha nytta av.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.