Monica P
2014-03-29, 18:24
...eller är det uppgivenhet...
Vi bor ju på Europas yttersta kant, Var dag när jag åker till stan ser jag Turkiet, har varit dit också. När det var nytt för mig, de första åren, kändes det som om det var en annorlunda och okänd värld därborta i horisonten. Nu vet jag att det är vanligt folk där med, och naturen ser ut precis som här.
Vad som föranleder min rubrik är att vi på utkanten får ha rejäla marginaler av tålamod om vi vill någon annan stans. Det är ekonomiskt oförsvarbart att subventionera fler båtförbindelser. Vi har tre turer i veckan till huvudstaden. Till Rodos tar vi oss lättare, provinshuvudorten, katamaranen går nästan varje dag.
Flygplatsen förde med sig ett nytt sätt att resa, men flygplanen är små och det känns ganska dyrt, hundra euro för trekvarts resa...med båten får man i alla fall närmare tolv timmars nöjesliv för halva priset...
Öborna är vana. Man gör upp om olika ärenden i Aten eller annorstädes beroende på båtarnas rutter. Inte sällan är det stora förskjutningar i tidtabellerna på grund av väder eller annat.
I går natt skulle jag möta min man som varit till Rodos i ett ärende. Man sade att båten skulle komma tio i tre på natten. -Jag satt i hamnen i den till en början varma, snart kalla bilen till efter sex på morgonen, då kom båten, just i soluppgången.
Och inte bara jag. Många människor väntade för att möta någon eller för att själva resa. Lågmälda samtal i vänthallen. Sovande mäniskor i parkerade bilar. Lastbilschaufförer som skrattade åt något internt skämt. Några par som vandrade omkring i hamnområdet, glöden från cigarretterna det enda man såg.
Tålamod. Båten kommer väl . Vad ska man göra, sånt är det.
Den kommer, lugnt glidande i första gryningsljuset. Jag ser facinerat hur man vänder och backar in till kajen med lugna manövrar. Den lilla bollen med det tunna repet kastas ut, sen är det den tunga trossens tur. Bryggan fälls ner och folk och bilar börjar röra sig. Ingen sommarhets med turister och deras packningar. En ambulans tar emot en person som varit till sjukhuset på Rodos. Tre lastbilar backar in med sina släpvagnar.
Min man kommer och en vän som han mött på båten och som behöver skjuts till sitt hem.
En bit mat och sen bums ner i sängen för några timmars sömn.
Vintertid vilar det stora lugnet över hamnen.
Vi bor ju på Europas yttersta kant, Var dag när jag åker till stan ser jag Turkiet, har varit dit också. När det var nytt för mig, de första åren, kändes det som om det var en annorlunda och okänd värld därborta i horisonten. Nu vet jag att det är vanligt folk där med, och naturen ser ut precis som här.
Vad som föranleder min rubrik är att vi på utkanten får ha rejäla marginaler av tålamod om vi vill någon annan stans. Det är ekonomiskt oförsvarbart att subventionera fler båtförbindelser. Vi har tre turer i veckan till huvudstaden. Till Rodos tar vi oss lättare, provinshuvudorten, katamaranen går nästan varje dag.
Flygplatsen förde med sig ett nytt sätt att resa, men flygplanen är små och det känns ganska dyrt, hundra euro för trekvarts resa...med båten får man i alla fall närmare tolv timmars nöjesliv för halva priset...
Öborna är vana. Man gör upp om olika ärenden i Aten eller annorstädes beroende på båtarnas rutter. Inte sällan är det stora förskjutningar i tidtabellerna på grund av väder eller annat.
I går natt skulle jag möta min man som varit till Rodos i ett ärende. Man sade att båten skulle komma tio i tre på natten. -Jag satt i hamnen i den till en början varma, snart kalla bilen till efter sex på morgonen, då kom båten, just i soluppgången.
Och inte bara jag. Många människor väntade för att möta någon eller för att själva resa. Lågmälda samtal i vänthallen. Sovande mäniskor i parkerade bilar. Lastbilschaufförer som skrattade åt något internt skämt. Några par som vandrade omkring i hamnområdet, glöden från cigarretterna det enda man såg.
Tålamod. Båten kommer väl . Vad ska man göra, sånt är det.
Den kommer, lugnt glidande i första gryningsljuset. Jag ser facinerat hur man vänder och backar in till kajen med lugna manövrar. Den lilla bollen med det tunna repet kastas ut, sen är det den tunga trossens tur. Bryggan fälls ner och folk och bilar börjar röra sig. Ingen sommarhets med turister och deras packningar. En ambulans tar emot en person som varit till sjukhuset på Rodos. Tre lastbilar backar in med sina släpvagnar.
Min man kommer och en vän som han mött på båten och som behöver skjuts till sitt hem.
En bit mat och sen bums ner i sängen för några timmars sömn.
Vintertid vilar det stora lugnet över hamnen.