Minnen från Grekland !

[Grek_ságapo]

Hej! Är det många som jag som längtar till Grekland ? Jag vill bara säga att år 2006 önskar jag alla lycka till i grekland och ha det väldigt treviigt!

Var e erat bästa minne från Grekland elr många bra minnen?

MvH Kostas bye_bye bye_bye bye_bye bye_bye

[Grek_ságapo]

Jag har många bra minnen men i från somras var väldigt kul hehe !

Från somras...Jag mina kompisar satt på en sportbar och kollade på grekland i Conferdens cup i fotboll..Om jag minns rätt mötte vi Brasilien ...Och på storbild´s tv:en bredvid så spelade sverige´s damer mot Norge i Em i fotboll..Så när sverige kviterade skrek vi:

Jag e bara 11 år

SWEDIA klapp_klap klapp_klap klapp_klap SWEDIAklapp_klap klapp_klap klapp_klap

[Athanasia]

Har bara bra minnen från Grekland!!!Ett lite kul minne är när vi förirrade oss in mellan borden på en restaurang på Samos med vår lilla gröna hyrbil..:)

[snorfus]

Vi förlovade oss på en klippavsats i soluppgången på santorini..

[Kikh]

Hmmm...Det finns många att välja på men ett minnesvärt ögonblick är då jag insåg att jag kunde mer grekiska än jag trodde.

Jag besökte en väns strandbar efter att inte varit där på ett tag och som vanligt bjöds det på dryck....I mängder.... Efter ett X antal iskalla Mythos var det dags för damernas, som jag mycket väl visste var det låg...Jag traskar raskt upp för trappan till damernas, slänger upp dörren OCH kliver rakt in hos en tysk familj som hyr rummet!!!!!!!! DE var förvånade kan man nog lugnt säga, men JAG var förbryllad! I nästa ögonblick vänder jag på klacken, stannar i trappkrönet och skriker på klingande ren grekiska till ägare Vassilis -Pou EINAI i toaletta??? Var ÄR toaletten? Det visste jag inte ens att jag kunde säga! Och det visste inte han heller, för innan han började skratta gott såg han rejält häpen ut:D Toaletten hade flyttats, utan min vetskap, för att ge rum åt en ny lägenhet.

Tyskarna? Jo, jag gissar att de låste dörren i fortsättningen.

[Nora]

Det var en morsom historie, Kikh!flabb_flabflabb_flab

[Frappe]

Jag har upptäckt ett "nytt" Grekland, då jag nu varit i Trikala och fått se och uppleva en annan del, helt UNDERBARTflabb_flab flabb_flab blivit guidad runt och bara att sitta högst uppe vid Meteoras ena kloster och denna utsikt, historia, lukt, känsla helt obeskrivligt.....:) sen att befinna sig uppe på 1370 meters höjd och se snöiga berg och så tät granskog helt fantastiskt sen att åka skidor och snowboard i full färd för att sen åka ner till Elati och äta gott på taverna, maten har nog aldrig smakat så gottflabb_flab
Så jag är full av nya Greklands minnen både i hjärnan och magen, smak minnen mycket positiva sådana!:)


Hälsningar Camilla_B-anana

[yvonne]

Jag har upptäckt ett "nytt" Grekland, då jag nu varit i Trikala och fått se och uppleva en annan del, helt UNDERBARTflabb_flab flabb_flab

Hälsningar Camilla_B-anana


Nu förstår du varför JAG längtar dit...... eller hur?;)

Yvonne

[xenos]

Ett shysst minne.
På en bild tagen vid stranden Seychellerna, ett par timmar innan vi träffades, ser man sadelmakaren med sin hustru alldeles vid strandkanten. De var fotograferade innan vi råkats. Det är inte sadelmakaren från Rethmnynon, han som kom att stå modell för grekisk för gästfrihet. Denne man och hans hustru på bilden, visar det sig, kommer från Aten. Denna gång heter han Dimitri och hans hustru heter Anna. Han kör omkring i en Toyota Land Crusier och har mycket pengar och hus i Aten. Han är hemlighetsfull, han är en agent, en ambassadör. Inte en fattig bonde eller grov sadelmakare i Rethymnon.
Efter bad och medhavd lunch klättrar vi på eftermiddagen upp till den jeep vi hyrt då vi upptäcker att detta par redan befinner sig uppe vid vägen. Överraskande ser vi att mannen byter ett bakhjul på bilen. Bilen är hissad på domkraft och reservhjulet är på väg att dras fast. Vi går förbi med medlidsamma blickar åt deras håll för att komma fram till vår jeep.
Väl instuvade och jag vrider på tändningsnyckeln och ja, batteriet är tomt, naturligtvis. Motorn är stendöd, inte ett relä´ hörs klicka. Vi försöker rulla igång bilen men misslyckas. Jag misslyckas också att med mobilen nå den Dimitri som vi hyrt av.
Det dröjer naturligtvis inte så länge innan denne sadelmakare hunnit ifatt oss en bit nerför vägen i riktning mot Manganites. Han försöker med sin mobil nå kontakt, även detta utan resultat. Radioskuggan är effektiv bakom Atheras toppar. Han stuvar med naturlig ledning in oss i sin bil och vi ger oss nu på jakt efter startkablar. Det ska finnas i Manganites, menar han. Vi är kidnappade.
Där finns ett trevligt vattenhål nere i den lilla hamnen och Dimitri frågar om vi ville ha en öl och meze, medan vi väntar på startkablar? Det här var bara början, tro mig. Dimitri, har mycket pengar och ett rymligt hjärta, det sista är en misstanke som växer.
Vi försökte i några dagar efteråt förstå, var han någon slags agent eller vaddå? Den grova och oförskämda teorin vi först klämde ur oss föll på hans fru, Anna. Ingen kunde misstänka henne för något skumt. Våra försök att betala för den andra omgången där i Manganites misslyckas snöpligt. Vi har trätt in i en ny dimension; Dimitri beställer och bestämmer, fler Mythos på bordet, och sedan ytterligare några, och ännu mer meze. Kontakt nås med vår uthyrare i Armenistis. Och en timme senare dyker det också upp startkablar tillsammans med nästa omgång öl. Dimitri trycker in mig i bilen och vi åker nu raskt upp i bergen igen. Vi hann knappt fram till vår jeep förrän Dimitri, vår uthyrare, kommer körande från andra hållet.
När vi trixar med bilarna och kablarna för att starta vår jeep kommer två andra bilar som saktar ned in till bergväggen varpå den ena bilisten kör sönder oljetråget på den höga vägkanten. De hade stannat till för att fråga efter vägen till Manganites. Vi blir kvar ännu en stund medan föraren till den trasiga bilen rådgör med Dimitri uthyrare. Denna öde plats vimlar plötsligt av människor med transportproblem.
Vår bil startar i alla fall fint och vi åker ned till Manganites igen för att hämta de andra och far sedan i kolonn över bergen i solnedgången tillbaka till Armenistis. Innan vi skils åt bjuder Dimitri och Anna oss att träffas i baren på Cavos Bay, där de bor, samma kväll.
Väl på kvällen bjuder Dimitri oss stort på det vi vill ha. Vi, som vill tacka för hjälpen, försöker betala för oss alla. Han vägrar mycket dominant att gå med på att vi skulle använda våra pengar. Han har förmodligen också köpt personalen på Cavos Bay som inte ser våra pengar. Det är lite spänt och vi vet inte hur vi ska göra med denna nya generösa bekantskap. Ovanpå denna oklara situation blir vi inviterade till en obekant taverna i Raches frampå natten. Det syns också att Dimitris Anna inte är helt överens med situationen. Men hennes attityd förändrar märkbart när samtalet med vinets hjälp, kommit i gång efter stund och vi berättat om våra resor till Grekland och vad som intresserar oss i deras land. Att vi kunde tala om antiken, om utgrävningar vi besökt, om den grekiska musik vi tycker om, gjorde att hon strax talade mer än sin man. Dimitri är nu lite tystare och lite hemlighetsfull kring vad han sysslar med men vi förstår i alla fall att han har beställningar från det grekiska försvaret. Och att han har gott om pengar. Han har alldeles för mycket av dem, vi var förevändningen för förbrukningen av dem. Men, hur tog man emot? Rader av Dylan dyker upp: ”You can give but cannot not receive.”
Efter självövervinnelse antar vi hans inbjudan att åka upp vid ettiden till Raches för att äta på denna Taverna som Dimitri och Anna hade funnit några kvällar tidigare. När vi kommer dit inser jag att den skulle jag nog inte skulle ha upptäckt själv. Nu har vi hamnat hos den mästerlige hårtorksföraren tillika grillmästaren och hans vän professorn. Vinet hade runnit sedan antiken. Så småningom rullar vi ned genom skogen till Armenistis. Bilen var försedd med GPS, naturligtvis. Vi önskade varandra god natt.
Nästa kväll finns inte Dimitri och hans Anna kvar vad vi vet. Vi har lovat att äta hos Anna i Nas och beger oss dit med jeep som startar snällt. Ja visst, det dröjer inte lång stund innan Dimitri och Anna står där i dörren. Inte planerat jag lovar. Spänningen från baren i går kväll på Cavos Bay var nu som bortblåst. Vi hade mycket roligt tillsammans denna kväll, vi är vänner som är hos vänner. Hos Anna i Nas och Dimitri uthyrare som plötsligt dyker upp ett par timmar senare med en Ouzo i handen och en vän i bakfickan och slår sig ned. Vi får nu veta att halva ön vet om historien med bilarna. Och han som glömde stänga av ljuset är numera en anekdot. Vad gör man inte… Det blir en kväll där vi får vara med greker på grekers visa. Thanou, som arbetar hos Anna, flyter in i lagom takt med vinkrusen och i samtalet. Adresser utvecklades, det är mycket, mycket trevligt och fortfarande en smula obegripligt.
Vem Dimitri är och varför han gjorde allt detta för oss är fortfarande inte begripligt för oss. Under några dagar spekulerar vi vilt.
Dimitri och hans hustru Anna blev denna resas Sadelmakare. För tio år sedan var det en bonde här på ön som gav oss lift den svarta natten och många år innan dess var det sadelmakaren i Rethmnynon gränder, den förste. Han som skällde ut min polare som var på väg att betala för kaffet denne sadelmakare ansåg vi skulle ha när vi studerade hur en åsnesadel blev till.
Dimitri och Anna dök kort upp i våra liv och vi blev först tacksamma för bilen sedan misstänksamma för alla pengar som spenderades på oss och till sist mycket glada. Det var sol mitt i natten.

Ett par år senare träffar vi Georgios som är född på Ikaria. Han har bott i Sverige större delen med sin svenska fru och har ett litet hus utanför Agios Kirikos. Vi möttes Zorbas altan i Pythagorion och sedan drack vi ouzo på båten på väg till Ikaria. Gungningarna neutraliserades liksom lite då…
Vi berättade om sadelmakarfenomenet för honom. Försökte få en förklaring, vi är ju svenskar. Georgios var inte förvånad, sa han. Inte jättevanligt, men visst, sådant kan hända.
Jag kommer inte att träffa någon av sadelmakarna igen, annars skulle jag frågat någon av dem. Kanske jag kan fråga en annan sadelmakare om jag har tur; förklara för en oskuld, min vän, greken.

Lefteris

[aake]

Hej Erik Stenholm.
Din fina berättelse bara bekräftar mina erfarenheter att det är absolut inte OK att betala när en kretensare bjuder. Man kan nästan bli ovän om man envisas.
aake.
Åke Ämting

[babsan]

Jag har ett kul och annorlunda minne från Santorini den 9 september i höstas.

Några dagar tidigare, när vi låg på stranden och solade, kom det en Brasiliansk tjej som vi hade lärt känna tidigare ( hon bor och jobbar i affär där) och frågade om vi ville vara med i en Brasiliansk filminspelning.
Javisst, sa vi med en gång.
Vi fick gå till Kamari Beach Hotel och prata med en kille där. Han berättade att det var en tv-såpa, de höll på att spela in där och de behövde några som skulle spela turister.

När fredagen kom tog vi 7-bussen från Kamari till Fira.
Mötesplatsen var uppe vi linbanan. Där fick vi börja med att äta ( smörgåsar, piroger bullar, kakor o frukt ) och dricka.
Fick även gå in i ett rum, för de ville se om kläderna jag hade på mej dög och det gjorde dem, men jag fick en skärmmössa att ta på mej.
Sen fick vi börja gå på en gata i gränden, fram och tillbaka. Många omtagningar blev det.
När de till slut var nöjda, fick vi gå tillbaka till linbanan för att äta igen.
Fick byta mitt linne till T-shirt och skärmmössan till hatt. Nu skulle vi spela in dagen innan.
De ville att vi skulle rida på åsna uppför trapporna från Firas hamn, men det vägrade vi , så vi fick gå. Det var andra som red.
Sen var det linbanan ner till Firas hamn.
Där fick vi börja med, att ställa oss på landgången på en båt och gå iland och se oss omkring och titta upp mot Fira. Många omtagningar där också.

Det hela tog 11 timmar, så vi var ganska möra när vi kom tillbaka hem.
Men det var en jättekul upplevelse att vara med om en Brasiliansk filminspelning på Santorini.

Den mycket populära serien heter Belissima, som betyder vacker och den ska vara något i stil med Glamor :)

Barbro som bara har 33 dagar kvar :D

http://i45.photobucket.com/albums/f91/babsan/santorini%202005/IMG_1362.jpg

[yeasou]

Ett av mina roligaste minnen från Grekland var att jag blev medbjuden på en kombinerad fisketur och jakttur. Minas, som äger hotell Artemis i Kamari (vårt hotell :) ), frågade om jag ville med på en utflykt! Jovisst ville jag det! Tidigt en morgon så åkte vi till Akrotiri för att träffa Fani (jägare) och Georgos (fiskare) och hans son Michalis. Färden gick ut på böljan den blå. Vi tog upp en massa nät som var utlagda dagen innan. Fiskelyckan var sisådär! Efter detta styrdes båten mot den vita ön, Aspronisi. Där tog Fani med mig upp på toppen av ön. Aspronisis form är som ett upp och nedvänt strykjärn, 70 meter högt över vattnet. Jag klättrade och slet för att ta mig upp till ovansidan på ön. Fani som bara var 70 år, formligen flög uppför sidan på ön! Hans hundar var snabba så de var redan där när vi kom upp. Meningen var att vi skulle skjuta kaniner där upp! Hahaha, vad vi bedrog oss. Den enda kanin vi såg var en död en, den hade blivit mumifierad i solen. Jag kickade till den och den skramlade som en marrackas. Efter tre timmar och inte ett skott avlossat, tog vi oss ned till de andra gubbarna. Därpå följde det skjuttävling på tomburkar, jag sköt prick på mina burkar. Sen grillat kött, grönsaker och vin i jättemuggar! Efter det slappade vi i flera timmar. Jag snorklade runt revet där vi hade landat. Oj va mycket fisk det var där samt massor av sjöborrar. Vad jag inte visste var att ön är privat! Så jag tillhör nog en mycket lite skara svenskar som har varit där uppe på ön! Dagen slutade med båtresa tillbaka till Akrotiri. Vilken dag!!!!!!!!!! Den glömmer jag inte i första taget:p
MVH
yeasou_B-anana

[Elisalinn]

Vi kom till Grekland och Lefkas av en ren slump. Visste inte var vi skulle tillbringa vår semester för ca 3 år sen. Ringde Apollo, vilket vi visste hade resor till Grekland. En av deras säljare, tyvärr minns jag inte hans namn, rekommenderade Lefkas och ett fint familjehotell som heter Adriatica. Sagt och gjort och bokat.
Vi anlände rätt sent på kvällen och mr Andreas tog emot oss och installerade oss i ett rum. Jag drog upp gardinerna och öppnde dörren och fick se en underbar fullmåne och ett glittrande hav.

Efter lite uppackning travade vi ner till baren för att eventuellt köpa lite vatten och få något svalkande. Där hittar vi sonen i huset och hans fästmö.

För att göra en lång historia kort, så blev vi vänner för livet dessa två veckor. Nu i januari var sonen och fästmön och hälsade på oss här i kalla Stockholm, rikligt med snö och ca 10 minus. Dom tyckte faktiskt att det var helt ok, förvånansvärt nog.

Nu är det bara några veckor kvar till vi åker till vår nya lägenhet på Lefkas, så där ser man vad tillfälligheterna kan göra.

Ha en härlig sommar allihop