sjöborren
2011-11-27, 19:52
Text och bild: sjöborren.
September 2011.
En morgonvandring på Tilos
Klockan visar 06.00 när jag och min man kliver ut i det grekiska mörkret, så kompakt att jag har svårt att urskilja Jim – en engelsman och fågelskådare - som väntar utanför hotellet. Tillsammans ska vi vandra upp till Agíos Ioánnis den lilla kyrkan/kapellet en bit upp i bergen ovanför staden Livadia. Vi vill se solen stiga upp och förhoppningsvis se även några av öns cirka 200 fågelarter.
Vi följer den långa strandpromenaden där gatlyktor visar vägen, ett pärlband av ljus som snart kommet att försvinner upp bland bergen. Plötsligt vandrar vi i mörker; vägen blir brantare och brantare, stegen tyngre och tyngre.
-You can rest if you want, säger Jim. Men jag är rädd att solen ska hinna före oss så jag fortsätter men inser snart att jag måste vila. När jag stannar en tredje gång ser jag att gryningsljuset hunnit ifatt oss.
Kyrkan ligger på en platå omgiven av hav, berg och raserade stenmurar som en gång kanske höll de nu fritt strövande getterna på plats. Ett moln ligger över berget där solen går upp, men snart kikar solstrålar fram bakom kyrkan där vi står redo med kikare och kameror.
Känner mig som en jägare på pass när jag lyfter kameran med teleobjektivet i väntan på att få se örnen sväva fram över bergskammen. Men det enda jag ser är några getter som promenerar längs stenmuren och det enda jag hör är ett fräsande ljud från el-stolpen en bit bort.
- I see a chuckar, säger Jim plötsligt. Slöjor av gryningsljus som dröjt sig kvar gör att jag har svårt att upptäcka den grå-brun-spräckliga bergshönan. Men så får jag syn på några som promenerar längs stenmuren … och in i kameraobjektivet.
-Did you got a shot? frågar Jim. Jag nickar.
Två timmar senare lämnar vi Agíos Ioannis, Jim med kurrande mage, min man och jag med bergshöns och blåtrastar i kamerorna. På vägen ner stannar Jim vid ett träd och visar oss minnestavlan över en kvinna. Berättar att hon tyckte platsen var den vackraste på ön. Försiktigt närmar jag mig trädet som står vid branten ner mot havet. På en åldrad trädstam sitter en blå minnestavla där jag läser: Her spirit lives on in this beautiful place. Under grenarna som sträcker sig ut över branten ser jag havet och Livadia.
Några meter längre bort ser jag en skulptur som påminner om en trollslända på väg ut över havet. Jag tänker på gårdagens möte med trollsländan som välvilligt poserade framför min kamera, inte långt härifrån. Under den sista biten av vår vandring kan jag inte låta bli att tänka på kvinnan och på trollsländan, på deras korta liv. Och på trollsländans symbolik: odödlighet och pånyttfödelse.
September 2011.
En morgonvandring på Tilos
Klockan visar 06.00 när jag och min man kliver ut i det grekiska mörkret, så kompakt att jag har svårt att urskilja Jim – en engelsman och fågelskådare - som väntar utanför hotellet. Tillsammans ska vi vandra upp till Agíos Ioánnis den lilla kyrkan/kapellet en bit upp i bergen ovanför staden Livadia. Vi vill se solen stiga upp och förhoppningsvis se även några av öns cirka 200 fågelarter.
Vi följer den långa strandpromenaden där gatlyktor visar vägen, ett pärlband av ljus som snart kommet att försvinner upp bland bergen. Plötsligt vandrar vi i mörker; vägen blir brantare och brantare, stegen tyngre och tyngre.
-You can rest if you want, säger Jim. Men jag är rädd att solen ska hinna före oss så jag fortsätter men inser snart att jag måste vila. När jag stannar en tredje gång ser jag att gryningsljuset hunnit ifatt oss.
Kyrkan ligger på en platå omgiven av hav, berg och raserade stenmurar som en gång kanske höll de nu fritt strövande getterna på plats. Ett moln ligger över berget där solen går upp, men snart kikar solstrålar fram bakom kyrkan där vi står redo med kikare och kameror.
Känner mig som en jägare på pass när jag lyfter kameran med teleobjektivet i väntan på att få se örnen sväva fram över bergskammen. Men det enda jag ser är några getter som promenerar längs stenmuren och det enda jag hör är ett fräsande ljud från el-stolpen en bit bort.
- I see a chuckar, säger Jim plötsligt. Slöjor av gryningsljus som dröjt sig kvar gör att jag har svårt att upptäcka den grå-brun-spräckliga bergshönan. Men så får jag syn på några som promenerar längs stenmuren … och in i kameraobjektivet.
-Did you got a shot? frågar Jim. Jag nickar.
Två timmar senare lämnar vi Agíos Ioannis, Jim med kurrande mage, min man och jag med bergshöns och blåtrastar i kamerorna. På vägen ner stannar Jim vid ett träd och visar oss minnestavlan över en kvinna. Berättar att hon tyckte platsen var den vackraste på ön. Försiktigt närmar jag mig trädet som står vid branten ner mot havet. På en åldrad trädstam sitter en blå minnestavla där jag läser: Her spirit lives on in this beautiful place. Under grenarna som sträcker sig ut över branten ser jag havet och Livadia.
Några meter längre bort ser jag en skulptur som påminner om en trollslända på väg ut över havet. Jag tänker på gårdagens möte med trollsländan som välvilligt poserade framför min kamera, inte långt härifrån. Under den sista biten av vår vandring kan jag inte låta bli att tänka på kvinnan och på trollsländan, på deras korta liv. Och på trollsländans symbolik: odödlighet och pånyttfödelse.